Job 30:1-31 NUB

[1] Men i dag hånas jag av män som är yngre än jag, vilkas fäder jag inte ens skulle ha godkänt som mina fårhundar. [2] Vad har jag för nytta av deras styrka när de saknar livskraft? [3] De är märkta av nöd och hunger och har drivits ut i öknar och vildmarker. [4] Där ute plockar de saltört bland snåren, deras föda är ginströtter. [5] De är utstötta från samhällets gemenskap, och man skriker till dem som till tjuvar. [6] Nu bor de i torra raviner, i jordhålor och skrevor i bergen. [7] De skriker bland snåren och tränger sig samman under buskarna. [8] De är ättlingar till dårar, utan namn, utjagade ur landet. [9] Deras söner hånar mig nu, jag blir en visa, ett ordspråk för dem. [10] De föraktar mig och vill inte komma i närheten av mig, och de drar sig inte för att spotta mig i ansiktet. [11] Nu när Gud har lossat strängen på min pilbåge och slagit mig, tar de avstånd från all hänsyn till mig. [12] Från höger attackeras jag av slöddret, de lägger fällor för mig, de banar väg för mitt fördärv. [13] De river upp min väg och vill få mig ruinerad, utan hjälp från andra. [14] De kommer som genom en bred bräsch, de väller fram mellan ruinerna. [15] Fasor väller över mig, min ära rycks bort som med en vind, min räddning försvinner som ett moln. [16] Mitt innersta töms i mig, lidandets dagar griper tag i mig. [17] Om natten genomborras mina ben, den gnagande smärtan finner ingen vila. [18] Kraftfullt griper han tag i min klädnad, håller fast mig i kragen, [19] kastar ner mig i smutsen, och jag blir som stoft och aska. [20] Jag ropar till dig, men du svarar mig inte. Jag står upp, men du bara ser på mig. [21] Du vänder dig grymt mot mig och ansätter mig med stor makt. [22] Du kastar iväg mig i vinden och låter mig rida på den, du upplöser mig i stormen. [23] Jag vet att du vill föra mig till döden, till den plats där allt levande samlas. [24] Man lyfter inte handen mot en hjälplös som ropar på hjälp i sin nöd. [25] Grät jag inte över dem som hade problem, var jag inte bekymrad för de fattiga? [26] Jag hoppades på det goda, men det onda kom. Jag väntade på ljus, men mörkret kom. [27] Oron kokar i mitt inre, jag finner ingen ro, lidandets dagar möter mig. [28] Jag är mörk, men inte av solens strålar. Jag reser mig upp i folksamlingen och ropar på hjälp. [29] Jag har blivit schakalers bror och berguvars vän. [30] Min hy är svart och flagnar av, min kropp hettar av feber. [31] Mitt harpospel är klagan och mitt flöjtspel gråt.