Job 31:1-40 NUB

[1] Jag slöt ett förbund med mina ögon att aldrig titta efter en flicka. [2] Vad finns det för lott att vänta från Gud i höjden, vilken del från den Väldige där ovan? [3] Katastrof väntar ju den onde, olycka den som gör orätt. [4] Ser han inte mina vägar? Räknar han inte varje steg jag tar? [5] Har jag vandrat i falskhet, skyndat fram på svekets väg? [6] Låt Gud väga mig på en korrekt våg så att han vet att jag är fläckfri. [7] Om mina steg har vikit av ifrån vägen, om det mina ögon sett har förlett mitt hjärta, eller om mina händer fläckats av någon synd, [8] låt då någon annan äta säden jag har sått, och låt allt jag planterat ryckas upp med rötterna. [9] Om jag har låtit mitt hjärta frestas av en annan mans hustru, eller om jag stått på lur vid min nästas dörr, [10] låt då min hustru få mala en annan mans korn, och låt andra ligga med henne. [11] Detta skulle ha varit en skamlig synd, ett brott som måste straffas. [12] Det vore en förtärande avgrundseld som skulle ha utplånat allt vad jag planterat. [13] Om jag hade kränkt min slavs eller slavinnas rätt när de varit i tvist med mig, [14] vad skulle jag då göra när Gud konfronterar mig? Vad skulle jag svara när han ställer mig till svars? [15] Har inte han som skapat mig också skapat dem? Är det inte en och densamme som format oss i modersskötet? [16] Har jag nekat de fattiga deras önskan eller gjort änkans ögon sorgsna? [17] Har jag ätit mitt bröd ensam och inte låtit en faderlös äta något av det? [18] Nej, ända från min ungdom har jag tagit hand om denne som en far och från min första stund varit änkans stöd. [19] Har jag sett någon frysa ihjäl utan kläder eller en fattig utan något att skyla sig med? [20] Nej, han välsignade mig i sitt hjärta för att han fick värma sig i ull från mina får. [21] Har jag lyft handen mot en faderlös när jag visste att jag hade inflytande i rätten? [22] Låt då min arm falla ner från min axel och brytas loss ur sitt fäste! [23] Då fruktar jag Guds bestraffning, och inför hans majestät kan jag inget göra. [24] Har jag satt mitt hopp till guldet eller sagt att det rena guldet är min trygghet? [25] Har jag glatt mig över min stora rikedom, över att jag förvärvat så mycket? [26] Har jag betraktat solen i dess glans, eller månen där den i sin prakt vandrar sin bana, [27] så att mitt hjärta i hemlighet har förförts till att skicka dem en hyllningskyss? [28] Också det hade varit en synd att dömas för. Då hade jag förnekat Gud i höjden. [29] Har jag glatt mig åt min fiendes olycka eller triumferat när något ont hänt honom? [30] Nej, jag har aldrig låtit min mun synda genom att förbanna hans liv. [31] Har inte mitt husfolk sagt: ”Vem har inte fått sin del av kött från honom?” [32] Ingen främling har behövt övernatta på gatan, mina dörrar har alltid stått öppna mot vägen. [33] Har jag som Adam försökt dölja min synd, gömma min skuld i mitt hjärta, [34] av fruktan för folkhopen och av rädsla för släktens förakt, så att jag höll tyst och inte vågade gå ut? [35] Ack, att det åtminstone fanns någon som ville lyssna på mig! Detta har jag undertecknat. Låt nu den Väldige svara mig! Låt min motpart skriva ner sin anklagelse! [36] Jag skulle bära den på mina axlar och sätta den som krona på mitt huvud. [37] Jag skulle kunna redogöra för honom för varje steg jag tagit och närma mig honom som en furste. [38] Har marken jag äger anklagat mig, eller dess fåror gråtit, [39] för att jag ätit dess frukt utan att betala, eller knäckt jordbrukarna? [40] Låt då törne växa upp i stället för vete och ogräs i stället för korn. Här slutar Jobs tal.