[1] Job fortsatte sitt tal: [2] Jag längtar tillbaka till månader som gått, när Gud vakade över mig, [3] när hans lampa sken över mig, när jag vandrade i hans ljus genom mörkret, [4] när jag var i min krafts tid, när Guds vänskap fanns i mitt hus, [5] när den Väldige alltid var med mig, när mina barn fanns runt omkring mig [6] när jag vadade i grädde, och ur klippan rann floder av olja fram åt mig. [7] På den tiden när jag gick ut till stadsporten och intog min plats på torget, [8] såg de yngre mig och gick åt sidan, och de äldre reste sig av respekt för mig. [9] Furstar valde att inte yttra sig och satte handen för munnen. [10] Furstarnas röst tystnade, och deras tunga fastnade i gommen. [11] Alla som lyssnade till mig talade väl om mig, alla som hörde mig stämde in i vad jag sa, [12] för jag räddade den fattige som ropade, och den faderlöse, som inte hade någon som hjälpte. [13] Den döende välsignade mig, och jag fick änkan att sjunga av glädje. [14] Rättfärdigheten var den dräkt jag tog på mig, och rättvisan min mantel och huvudbonad. [15] Jag var den blindes ögon och den lames fötter. [16] Jag var en far för de fattiga och tog mig an den okändes sak. [17] Jag krossade käkarna på illgärningsmannen och ryckte rovet från hans tänder. [18] Jag tänkte: ”Jag ska dö stilla och lugnt i mitt eget bo, mina dagar ska bli många som sandkornen. [19] Min rot når till vatten, nattens dagg vilar på mina grenar. [20] Min ära förnyas, och bågen i min hand förblir ny.” [21] Förväntansfullt lyssnade man till mig då, väntade tyst på mina råd. [22] När jag hade sagt mitt hade ingen något att tillägga, för mina ord föll väl för dem. [23] De väntade på mig som på regn och drack törstigt in varje ord som vårregn. [24] När jag log mot dem, trodde de det knappt, men när mitt ansikte lyste fick de nytt mod. [25] Jag valde en väg åt dem och satt som deras hövding. Jag levde som en kung bland sina trupper och var som en tröstare för dem som sörjde.
