Job 32:1-22 SKB

[1] De tre [bräckliga] männen [Elifaz, Bildad och Tsofar] slutade nu svara Job, eftersom han var rättfärdig i sina egna ögon. [2] Detta upprörde Eliho, Barachels son, en bozit, av Rams släkt. Han blev upprörd mot Job för att denne menade sig ha rätt mot Gud (Elohim), [3] och mot sina tre bekanta blev han upprörd, för att de inte fann något svar och ändå dömde Job skyldig. [4] Eliho hade väntat (hebr. chachah) med att rikta några ord till Job eftersom de andra var äldre (hebr. zaqen) än han. [5] Men när Eliho såg att det inte fanns något svar i munnen på dessa tre [bräckliga] män (hebr. enosh), blev han brinnande vred. [6] Då tog Eliho, Barachels son, boziten, till orda. Han sa: Jag är ung till åldern, och ni är föråldrade (skröpliga – hebr. jashish). [Här används ett ovanligare ord för gammal än i vers 4.] Därför var jag rädd och vågade inte lägga fram min mening för er. [7] Jag sa (tänkte för mig själv): ”Dagar [ålder, se Job 15:10] ska tala och de många åren lära ut (vara förtrogen med) vishet.” [Job 12:12] [8] Men det beror på anden i människan (hebr. enosh), den Allsmäktiges (Shaddajs) livsande (hebr. neshamah) [1 Mos 2:7] ger henne förstånd. [9] Nej, det är inte många [dagar/år] som ger vishet eller bara gamla som förstår vad som är rätt. [10] Därför säger jag: Lyssna på mig! Jag vill lägga fram min mening, också jag. [11] Se, jag väntade på era ord, jag lyssnade efter era insikter när ni sökte finna de rätta orden, [12] och jag tittade noga på er (följde er uppmärksamt). Men, se, ingen av er kunde överbevisa Job, ingen kunde svara på hans ord. [13] Svara nu inte: ”Vi möttes av vishet! [Bara] Gud (El) kan besegra honom, inte människor (hebr. ish).” [14] Hans [Jobs] ord var inte riktade mot (uppradade – hebr. arach) [uppställd som en armé redo att attackera] mig, och jag ska inte bemöta honom med era uttalanden (argument – hebr. emer). [Eliho vänder sig nu från de tre bekanta, och riktar sig mot Job. Texten skiftar från andra person till tredje person, ett skifte som är vanligt i tillrättavisning, se Job 18:3-4.] [15] De är bestörta och svarar inte mer, pratet (babblet – hebr. milah) har lämnat dem. [16] Skulle jag vänta när de inte talar, när de fortfarande står där utan svar? [Svaret på den retoriska frågan i föregående vers är nej. Eliho kan knappt bärga sig att få tala, han är på väg att explodera. Verbet ”svara” kommer först i den hebreiska ordföljden, vilket betonar att han verkligen vill svara! Två gånger förekommer också frasen ”också jag”. Uttrycket formar en ram till två substantiv som centralt har verbet ”lägga fram”!] [17] Jag ska svara – också jag min del vill jag lägga fram (presentera) min åsikt (hebr. dea) också jag! [18] för jag är uppfylld av prat (hebr. milah), anden inom mig pressar (motiverar; tvingar) mig. [19] Ja, min mage är som ett vin som inte öppnats [det jäser och bubblar], såsom nya vinsäckar vill det sprängas. [20] Låt mig tala! Ge mig lättnad (ge mig utrymme för luft)! Låt mig öppna mina läppar och svara. [I ett kiastiskt uttryck ger Eliho utryck för att han måste få ventilera sina känslor.] [21] Nej, jag ska inte vara partisk mot någon (man – hebr. ish) och inte smickra någon människa (hebr. adam). [22] För jag vet inte hur man smickrar [det är inte min vana att tala så], om jag gjorde det skulle min Skapare snabbt rycka bort mig [från jorden, se Ps 102:24]. [Titeln min Skapare används mest i visdomslitteraturen, se Job 4:17; Ords 14:31; 17:5.]