[1] En bön av gudsmannen Mose. Herre, du har varit vår tillflykt från generation till generation. [2] Innan bergen föddes, innan du frambringade jorden och världen, fanns du, Gud, från evighet till evighet. [3] Du låter människan bli jord igen och säger: ”Vänd åter, människobarn!” [4] Tusen år är för dig bara som gårdagen som gick, som en enda timme i natten. [5] Du sveper bort dem, de är som en sömn om morgonen, de försvinner som gräset, [6] som växer upp på morgonen men vissnar och torkar ut innan kvällen. [7] Genom din vrede förgås vi, vi förskräcks av din vredes glöd. [8] Du lägger fram våra synder inför dig, våra hemliga synder drar du fram i ljuset. [9] Våra dagar försvinner under din vrede, vi slutar våra år med en suck. [10] Vi blir sjuttio år, kanske åttio, om krafterna räcker. Men våra flyende år är möda och besvär. Snart har de försvunnit, och vi är borta. [11] Vem känner din vredes styrka, vem fruktar att drabbas av din förbittring? [12] Lär oss att inse hur få våra dagar är, så att vi får visa hjärtan. [13] HERRE, kom åter! Hur länge ska detta vara? Förbarma dig över dina tjänare! [14] Mätta oss med din nåd var morgon, så att vi får sjunga och glädjas i alla våra dagar. [15] Ge oss glädje lika många dagar som du har plågat oss, lika många år som vi har sett det onda. [16] Låt dina tjänare få se dina gärningar och deras barn din härlighet. [17] Herre, vår Gud, visa oss din godhet och ge oss framgång i allt vad vi gör.
