[1] Maskil. Av Asaf. Gud, varför har du förkastat oss för evigt? Varför brinner din vrede mot fåren på dina egna ängar? [2] Kom ihåg din församling som du en gång vann åt dig, ditt folk som du friköpte till din egendom, Sions berg, din boning. [3] Styr dina steg mot de eviga ruinerna. Fienden har ödelagt allting i helgedomen. [4] Dina fiender har skränat i ditt hus och ställt upp sina egna tecken där. [5] Det var som när man slår med yxor i en tät skog. [6] De slog sönder alla snidade paneler med yxor och bräckjärn. [7] De satte eld på din helgedom, så att den brann ner till grunden. De vanhelgade ditt namns boning. [8] De sa för sig själva: ”Vi ska krossa dem helt.” De brände ner alla gudstjänstplatser i landet. [9] Vi ser inte våra tecken. Profeterna är borta. Ingen av oss vet hur länge detta varar. [10] Gud, hur länge ska fienden få håna? Ska fienden för all framtid få dra ditt namn i smutsen? [11] Varför griper du inte in utan håller tillbaka din högra hand? Dra fram den ur din mantel och förgör dem! [12] Gud, sedan urminnes tid har du varit min kung. Du kommer med räddning till jorden. [13] Med din styrka besegrade du Havet. Du klöv havsodjurens huvuden, [14] du krossade Leviatans huvuden och gav honom till mat åt öknens varelser. [15] Du öppnade källor och strömmar, du lät starka strömmar torka ut. [16] Både dag och natt är din egendom, och du satte dit både ljuset och solen. [17] Du har satt jordens gränser, och du skapade sommaren och vintern. [18] Men HERRE, tänk på hur fienden hånar och hur dåraktigt folk föraktar ditt namn. [19] Utlämna inte din turturduva åt dessa rovdjur, glöm inte dina hjälplösa för alltid. [20] Kom ihåg ditt förbund! Landets mörka hörn är våldets boningar. [21] Låt inte den förtryckte dra sig undan i skam, låt de fattiga och förtryckta prisa ditt namn. [22] Res dig, Gud, och försvara din sak! Tänk på hur du dagen lång hånas av dårar. [23] Ha inte överseende med dina motståndares skrik och fienders larm som ständigt hörs.
