[1] För körledaren, efter ”Den stilla, avlägsna duvan”. Av David, miktam, när filistéerna grep honom i Gat. [2] Gud, var nådig mot mig! Jag är hela tiden förföljd och förtryckt. [3] Mina fiender förföljer mig dagen lång, många strider mot mig i högmod. [4] Men när jag är rädd, förtröstar jag på dig. [5] På Gud, vars ord jag prisar, på Gud förtröstar jag, jag är inte rädd. Vad kan dödliga göra mig? [6] De försöker alltid förvränga vad jag säger. Alla deras planer går ut på att skada mig. [7] De gör en konspiration och lägger sig på lur, de vaktar på mina steg och vill ta mitt liv. [8] Skulle de slippa undan med sin orätt? Slå ner folken i din vrede, Gud! [9] Du har hållit räkning på hur jag har irrat omkring. Samla alla mina tårar i din säck, du har ju antecknat dem i din bok. [10] Mina fiender ska vända när jag ropar till dig. Därför vet jag att Gud är på min sida. [11] På Gud, vars ord jag prisar, på HERREN, vars ord jag prisar, [12] på Gud förtröstar jag. Jag är inte rädd, för vad kan människor göra mig? [13] Gud, jag har gett dig löften, och jag vill ge dig tackoffer. [14] För du har räddat mig undan döden och mina steg från fall. Därför får jag vandra inför Gud i livets ljus.
