[1] Den som ska anfalla tågar mot dig. Bemanna dina fästningar, bevaka vägen, rusta dig, samla all din kraft! [2] HERREN ska återställa Jakobs storhet liksom Israels storhet. Våldsmän har härjat bland dem och ödelagt deras vingårdar. [3] Hans soldaters sköldar lyser röda, krigarna har klätt sig i purpur. Vagnarnas stål glänser som eld, man svingar sina spjut av cypress. [4] Vagnarna stormar fram utmed gatorna, i vild jakt över torgen, de ser ut som lysande facklor och far iväg som blixtar. [5] Han befaller sina hjältar. De stapplar fram på sin väg, störtar mot muren, och skyddstaket sätts upp. [6] Portarna mot floden öppnas, och palatset rasar samman. [7] Det är bestämt att hon ska kläs av och föras bort. Hennes slavinnor klagar som duvor och slår sig för bröstet. [8] Nineve är som en damm vars vatten strömmar ut. ”Stanna, stanna!” Men ingen vänder tillbaka. [9] Plundra silver, plundra guld! Det finns ändlöst med skatter, ett överflöd av dyrbarheter! [10] Tömd, plundrad, förödd! Hjärtat orkar inte med, knäna darrar, kroppen skälver, och alla ansikten vitnar. [11] Var finns nu lejonkulan, där de unga lejonen matades, där både lejonet, lejoninnan och ungarna gick utan att behöva frukta för någonting? [12] Lejonet rev tills hans ungar var mättade, ströp byte åt sina honor, fyllde sina hålor med rov och sina kulor med sönderrivet byte. [13] ”Nu vänder jag mig mot dig, säger härskarornas HERRE. Jag ska låta dina vagnar gå upp i rök och dina unga lejon förtäras av svärd. Jag ska utplåna ditt byte från jorden, och dina sändebuds röster ska aldrig mer höras.”
