Lukas 24:1-53 NUB

[1] Mycket tidigt på morgonen efter sabbaten, i gryningen, gick kvinnorna till graven med oljorna som de hade gjort i ordning. [2] Där fick de se att stenen var bortrullad från gravöppningen, [3] och när de gick in i graven kunde de inte hitta Herren Jesus kropp. [4] De visste inte vad de skulle tro. Då stod där plötsligt två män i skinande vita kläder. [5] Kvinnorna blev förskräckta och bugade sig djupt, men männen frågade dem: ”Varför letar ni efter den levande bland de döda? [6] Han är inte här. Han har uppstått. Kommer ni inte ihåg vad han sa till er då han fortfarande var i Galileen: [7] att Människosonen måste överlämnas till syndiga människor och korsfästas och uppstå på den tredje dagen?” [8] Då kom de ihåg att Jesus hade sagt detta, [9] och när de kom tillbaka från graven berättade de allt detta för de elva och för alla de andra. [10] Det var Maria från Magdala, och Johanna och Maria, Jakobs mor, och flera andra, som tillsammans berättade detta för apostlarna. [11] Men de tyckte att det lät som tomt prat och trodde inte på det. [12] Men Petrus sprang iväg till graven, och när han böjde sig ner och tittade in såg han linnesvepningen ligga där. Han gick därifrån förundrad över det som hade hänt. [13] Samma dag var två lärjungar på väg till en by som heter Emmaus och som ligger drygt en mil från Jerusalem. [14] De gick och samtalade med varandra om allt som hade hänt. [15] Och plötsligt, medan de pratade och diskuterade, kom Jesus själv och började gå bredvid dem. [16] Men fast de såg honom var det något som hindrade dem från att känna igen honom. [17] ”Vad är det ni går här och diskuterar med varandra?” undrade han. Då stannade de, och med sorg i blicken [18] svarade en av dem, som hette Kleopas: ”Är du bara en besökare som har varit i Jerusalem och inte vet vad som hänt där de senaste dagarna?” [19] ”Vad är det som har hänt?” frågade han. ”Det här med Jesus från Nasaret”, sa de. ”Han var en profet, som var mäktig i ord och gärning inför både Gud och människor. [20] Men översteprästerna och medlemmarna i rådet överlämnade honom till att dömas till döden och korsfästas. [21] Och vi som hoppades att han var den som skulle befria Israel! Idag är det dessutom tredje dagen sedan allt detta hände, [22] och nu har några kvinnor bland oss gjort oss helt uppskakade. De gick nämligen ut till graven tidigt i morse [23] men fann inte hans kropp. När de kom tillbaka berättade de att de i en syn hade sett änglar, som sa att han lever. [24] Några av de våra gick därför till graven, och de fann att det stämde som kvinnorna hade sagt. Men honom såg de inte.” [25] Då sa Jesus till dem: ”Tänk vad lite ni förstår! Och hur svårt era hjärtan har för att tro på det som profeterna har sagt! [26] Skulle inte Messias lida detta och efter det gå in i sin härlighet?” [27] Sedan förklarade han för dem, med början hos Mose och alla profeterna, vad som stod om honom i alla Skrifterna. [28] Vid det laget var de nästan framme i byn dit de var på väg, och det såg ut som om Jesus tänkte gå vidare. [29] Men de hejdade honom och bad ivrigt: ”Stanna här hos oss. Det börjar ju redan bli kväll, och dagen har gått.” Jesus följde då med dem in och stannade. [30] När de sedan slagit sig ner för att äta, tog han brödet och tackade Gud för det, bröt det och räckte det till dem. [31] Då öppnades deras ögon och de kände igen honom. Men då var han försvunnen ur deras åsyn. [32] De sa till varandra: ”Visst kändes det som en eld som brann i våra hjärtan när han talade med oss på vägen och förklarade Skriften för oss?” [33] Och utan att förlora någon tid skyndade de tillbaka till Jerusalem, där de fann de elva och de andra församlade. [34] Dessa tog emot dem med orden: ”Herren har verkligen uppstått! Han har visat sig för Simon!” [35] Då berättade de två vad som hade hänt på vägen, och hur de hade känt igen honom då han bröt brödet. [36] Medan de fortfarande höll på att berätta stod Jesus plötsligt där mitt ibland dem och sa till dem: ”Frid åt er alla!” [37] Men de blev fruktansvärt rädda allihop, och trodde att det var en ande. [38] ”Varför är ni rädda?” frågade Jesus. ”Varför stiger det upp tvivel i era hjärtan? [39] Se på mina händer och mina fötter! Det är jag själv. Känn på mig och se! En ande har inte kött och ben, som ni kan se att jag har.” [40] När han sagt det visade han dem sina händer och fötter. [41] Men fortfarande kunde de inte tro, så fyllda av både glädje och förvåning var de. Då frågade han dem: ”Har ni något att äta?” [42] Och de gav honom en bit stekt fisk, [43] som han åt medan de såg på. [44] Sedan sa han till dem: ”Det här är vad jag sa till er medan jag fortfarande var hos er, att allt som står skrivet om mig i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna, måste gå i uppfyllelse.” [45] Sedan öppnade han deras sinnen så att de förstod Skrifterna. [46] Han sa till dem: ”Detta är vad som står skrivet, att Messias ska lida och uppstå igen på den tredje dagen. [47] Och omvändelse och syndernas förlåtelse ska förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. [48] Ni ska vittna om allt detta. [49] Och jag ska sända er vad min Fader har lovat. Men stanna här i staden tills ni utrustas med kraft från höjden.” [50] Sedan tog Jesus dem med sig ut ur staden och bort mot Betania, och där lyfte han sina händer och välsignade dem. [51] Medan han välsignade dem, lämnade han dem och togs upp till himlen. [52] De föll då ner och tillbad honom och återvände sedan till Jerusalem fyllda av en stor glädje. [53] Och de var ständigt i templet och hyllade Gud.