[1] Job svarade: [2] Också idag är min klagan bitter, hans hand är tung, och jag suckar. [3] Om jag ändå visste hur jag skulle kunna finna honom, så att jag kunde gå till hans boning! [4] Då skulle jag lägga fram min sak och fylla min mun med argument. [5] Då skulle jag få veta vad han kan svara mig, begrunda vad han har att säga mig. [6] Skulle han bemöta mig med sin storhet? Nej, han skulle lyssna på mig. [7] Den uppriktige skulle då få lägga fram sin sak för honom, och jag skulle för alltid bli frikänd av min domare. [8] Men om jag söker honom i öster är han inte där, och går jag åt väster finns han inte där heller. [9] Är han verksam i norr ser jag det inte, beger han sig söderut finner jag honom inte. [10] Men han vet vilken väg jag går, och om han prövar mig ska jag framstå som guld. [11] Jag har hållit mig till hans fotspår och följt hans väg. Jag har inte vikit av åt något håll. [12] Jag har inte förkastat hans uttalade bud utan bevarat hans ord som mer värdefulla än mitt dagliga bröd. [13] Men han är den ende, och vem kan motstå honom? Vad han än vill göra, det gör han. [14] Därför kommer han att fullborda vad han beslutat om mig och mycket mer av samma slag. [15] Därför känner jag fruktan inför honom, och jag blir skräckslagen när jag tänker på allt det här. [16] Gud gör mig rädd, den Väldige får mig att bäva. [17] Men ändå får mörkret inte alldeles tysta mig, det ogenomträngliga mörkret som täcker mig.
