Job 15:1-35 NUB

[1] Elifas från Teman svarade: [2] Ska en vis man tala så i vädret, fylla sitt bröst med het östanvind? [3] Ska han försvara sig med meningslöst prat, med värdelöst tal? [4] Ja, verkligen! Du undergräver fundamentet för gudsfruktan, du hindrar andakt inför Gud. [5] Det är din synd som lägger orden i din mun, och du väljer ett listigt tal, [6] men din egen mun dömer dig, inte jag. Dina egna ord vittnar mot dig. [7] Var du den första människa som föddes? Föddes du innan höjderna fanns? [8] Har du lyssnat till Guds råd? Har du begränsat visdomen till dig själv? [9] Vad vet du mer än vi? Vad är det för insikter du har och som vi saknar? [10] På vår sida står gamla, grånade män, som är äldre än din far. [11] Är Guds tröst inte nog för dig, ord som talas i mildhet? [12] Varför tillåter du ditt hjärta att dra i väg med dig, varför dessa flammande blickar? [13] Du vänder din vrede mot Gud och låter orden flöda ur din mun. [14] Skulle en människa kunna vara ren, en av kvinna född rättfärdig? [15] Han litar inte ens på sina heliga. Inte ens himlarna är rena inför honom. [16] Hur mycket mindre då en människa, som är fördärvad och korrumperad och som dricker synd som vatten! [17] Lyssna på mig, så ska jag förklara något för dig, låt mig få berätta vad jag har sett, [18] sådant som visa män kan berätta utan att dölja något av det de har fått av sina förfäder, [19] (av dem som fick det här landet då inga främlingar bodde bland dem). [20] Den ogudaktige ängslas under hela sitt liv, våldsmannen alla de år han får. [21] Han hör skrämmande ljud, och när han känner sig trygg kommer plundrarna över honom. [22] Han har inget hopp om att komma ut ur mörkret, svärdet är bestämt för honom. [23] Han vandrar omkring efter mat men finner ingen. Han vet att mörkrets dag är nära. [24] Han skräms av nöd och ångest, som en kung, beredd för strid, [25] därför att han har knutit näven mot Gud och utmanat den Väldige. [26] Med sin envishet som en kraftig sköld framför sig har han gått emot honom. [27] Hans ansikte är fett och hans midja sväller av fetma. [28] Han bor i ruinstäder och i hus där ingen kan bo, hus som är dömda till att bli ruiner. [29] Han ska inte få någon rikedom, hans ägodelar ska inte spridas ut över landet. [30] Han ska inte undkomma mörkret. Hans rotskott förbränns av en flamma. Hans anda ska förgöra honom. [31] Han bör inte lita på tomhet, för då blir han bedragen, och tomhet blir hans lön. [32] Innan hans tid är inne får han sin lön, och hans krona ska inte grönska mer. [33] Han blir som en vinranka som fäller karten, som ett olivträd som fäller sina blommor. [34] De gudlösas hop blir ofruktsam, och Guds eld förtär deras tält som tar mutor. [35] De är havande med ofärd och föder olycka, deras livmoder danar bedräglighet.