[1] Människan, av kvinna född, lever ett kort liv, fyllt av bekymmer. [2] Hon växer som en blomma, vissnar och försvinner som en flyende skugga. [3] Och en sådan stirrar du på och kräver räkenskap av! [4] Vem kan begära renhet av en som är oren? Ingen! [5] Du har ju bestämt människans dagar och antal månader, satt en gräns för hennes liv som hon inte kan överskrida. [6] Vänd då bort din blick från henne, låt henne vara ifred och unna henne lite ro innan hennes dagar är över som en daglönares! [7] Det finns alltid hopp för ett träd. Om det blir nerhugget, kan det växa upp igen och skjuta nya skott. [8] Även om dess rötter åldras i jorden och dess stubbe tynar bort, [9] kan det spira igen och skjuta skott som en ung planta så fort det får en aning vatten. [10] Men när en människa dör, när hon ger upp andan och blir liggande – var är hon då? [11] Som vattnet försvinner från havet, och som en flod sinar och torkar ut, [12] så lägger sig en människa ner och reser sig inte förrän himlarna inte längre finns till. Hon väcks inte upp ur sin sömn. [13] Om du ändå ville gömma mig i dödsriket och dölja mig tills din vrede har gått över, bestämma en tid då du vill komma ihåg mig igen! [14] Om en människa dör, kan hon då få liv igen? Då skulle jag hålla ut i min trältjänsts dagar, fram till dess att min avlösning kom. [15] Då skulle du kalla på mig, och jag skulle svara. Du skulle längta efter den du skapat. [16] Du räknar mina steg, men inte mina synder. [17] Mina överträdelser ligger förseglade i en pung, och du täcker över min synd. [18] Bergen vittrar sönder och rasar, klippan förflyttar sig från sin plats. [19] Så som vattnet mal stenen till sand och vattenströmmarna sköljer bort jorden, så utplånar du människans hopp. [20] Du slår ner henne för alltid, och hon försvinner från scenen. Du förändrar hennes utseende, och sedan skickar du bort henne. [21] Om hennes söner blir hedrade får hon aldrig veta, om de blir ringa ser hon det inte. [22] Hon känner bara smärtan i sin egen kropp och sorgen i sin själ.
