[1] Sänd lamm till landets härskare från Sela genom öknen till Sions berg. [2] Likt fåglar som flyr, utstötta ur boet, kommer Moabs döttrar till Arnons vadställen. [3] ”Ge oss råd, fatta ett beslut! Låt din skugga falla som nattens mörker, mitt på dagen! Göm de fördrivna, röj inte de flyende! [4] Låt mina fördrivna från Moab få stanna hos dig. Var en tillflykt för dem mot fördärvaren.” För förtryckaren ska inte finnas mer, förödelsen är över, våldsverkaren är borta från landet. [5] Då ska en tron upprättas i nåd, och i trohet ska en domare sitta på den i Davids hydda, en som söker det rätta och strävar efter rättfärdighet. [6] Vi har hört om Moabs stolthet, dess enorma övermod och högfärd, stolthet och arrogans, dess tomma prat. [7] Därför jämrar sig moabiterna, alla jämrar sig över Moab i sorg och bedrövelse över Kir-Haresets druvkakor. [8] För Heshbons fält torkar ut, liksom Sivmas vinrankor. Folkens herrar har trampat ner de utsökta vinrankorna som nådde ända bort till Jaser, slingrade sig i öknen och bredde ut sig till havet. [9] Därför gråter jag som Jaser över Sivmas vinrankor. Mina tårar ska flöda över Heshbon och Elale, glädjeropen över din mogna frukt och skörd har upphört. [10] Nu är all glädje och fröjd borta från trädgårdarna. Inga sånger och inget jubel hörs i vingårdarna, och trampet i vinpressarna har upphört. Jag har gjort slut på all deras skördeglädje. [11] Jag klagar i mitt inre som en harpa över Moab, och i mitt innersta över Kir-Heres. [12] När nu Moab träder fram på sin offerplats tröttar hon bara ut sig där, och när hon går till sin helgedom för att be, är det till ingen nytta. [13] Detta är vad HERREN talade till Moab vid den tiden. [14] Men nu säger HERREN: ”Inom tre år, som är som en daglönares år, ska Moabs glans med hela dess stora folkmängd vara försvunnen. De överlevande ska vara få och obetydliga.”
