[1] Sätt hornet till din mun! Som en örn slår fienden ner på HERRENS hus, därför att de har brutit mitt förbund och trotsat min lag. [2] De ropar till mig: ’Min Gud! Vi i Israel känner dig.’ [3] Israel har förkastat det goda, och nu förföljer fienden det. [4] De har valt kungar utan mitt samtycke och furstar utan min vetskap. Av sitt silver och guld har de tillverkat åt sig avgudar, till sitt eget fördärv. [5] Förkastlig är din tjurkalv, Samarien! Min vrede brinner mot dem. Hur länge ska de vara oförmögna till någon renhet? [6] Och kalven har kommit från Israel! En hantverkare har gjort den, någon gud är den inte. Den ska krossas i bitar, denna Samariens kalv. [7] De sår vind och skördar storm. Deras säd är tomma strån utan ax. De kan inte ge mjöl, och om de skulle ge något, slukas det av främlingar. [8] Israel är uppslukat, och bland nationerna ska det betraktas som ett värdelöst kärl. [9] De gick till Assyrien, likt en ensam vildåsna på vandring. Efraim har köpta älskare. [10] Men även om de köpslår bland folken ska jag samla ihop dem. De ska börja tyna bort under storkungens börda. [11] ”Eftersom Efraim har byggt många altaren för att synda, har dessa också blivit honom till synd. [12] Jag har skrivit mycket i mina lagar för honom, men det har man betraktat som något främmande. [13] De offrar kött till mig och äter av köttet, men HERREN är inte nöjd med dem. Han minns nu deras skuld och straffar deras synder. De måste återvända till Egypten. [14] Israel har glömt bort sin skapare och byggt palats. Juda har byggt många befästa städer. Men jag ska sända en eld mot dess städer och bränna upp dess fästningar.”
