2 Samuelsboken 1:1-27 NUB

[1] När Saul var död och David hade återvänt hem till Siklag efter segern över amalekiterna, stannade David där i två dagar. [2] Den tredje dagen kom en man från Sauls läger med kläderna sönderrivna och jord på huvudet. Han föll ner inför David i vördnad. [3] ”Varifrån kommer du?” frågade David. ”Jag har flytt från israeliternas läger”, svarade mannen. [4] ”Vad har hänt?” frågade David. ”Berätta!” Mannen svarade: ”Hela vår armé flydde. Många stupade och Saul och hans son Jonatan är döda.” [5] ”Hur vet du att Saul och Jonatan är döda?” frågade David den unge mannen. [6] ”Jag råkade vara på berget Gilboa”, svarade mannen. ”Där såg jag Saul vila sig mot sitt spjut medan fiendens vagnar närmade sig honom. [7] När han såg mig, sa han till mig komma fram till honom. Jag gick och sa: ’Här är jag!’ [8] ’Vem är du?’ frågade han mig. ’En amalekit’, svarade jag. [9] ’Kom och befria mig från mina plågor’, sa han, ’för döden håller mig i sitt grepp och jag har inte långt kvar.’ [10] Då dödade jag honom, eftersom jag visste att han inte skulle överleva. Sedan tog jag hans krona och hans armband för att överlämna dem till dig, herre.” [11] David och hans män slet då sönder sina kläder. [12] De fastade, grät och sörjde hela dagen över Saul och hans son Jonatan och över HERRENS armé och Israels folk, eftersom så många hade dött den dagen. [13] Sedan frågade David den unge mannen som hade kommit med nyheterna: ”Varifrån är du?” Han svarade: ”Jag är son till en främling, en amalekit.” [14] ”Hur vågade du lyfta din hand och döda HERRENS smorde?” frågade David. [15] Han kallade på en av sina soldater och sa: ”Hugg ner honom!” Soldaten gjorde som David befallt och amalekiten föll ner död. [16] ”Du bär själv skulden till din egen död”, sa David till honom, ”för du vittnade själv mot dig att du dödat HERRENS smorde.” [17] David sjöng en klagosång över Saul och hans son Jonatan [18] och befallde att folket i Juda skulle lära sig sången. Den upptecknades i ”Den redliges bok”. [19] ”O Israel, din prydnad ligger slagen på höjderna. Dina mäktiga har fallit. [20] Berätta det inte för någon i Gat, låt det inte bli känt på Ashkelons gator, så att inte filistéernas döttrar ska glädja sig, de oomskurnas döttrar dansa av fröjd. [21] Ni Gilboa berg, må ni aldrig mer se dagg eller regn, ej heller fält för offergåvor. Där ligger de mäktigas sköld fläckad, Sauls sköld, inte längre insmord med olja. [22] Jonatans båge och Sauls svärd återvände aldrig otillfredsställda från slagfälten och från den blodiga kampen med mäktiga fiender. [23] Saul och Jonatan, så älskade och vördade i livet, var tillsammans även i döden. De var snabbare än örnar, starkare än lejon. [24] Israels döttrar, gråt över Saul, som klädde er så vackert i purpurrött och prydde era kläder med smycken av guld. [25] Mäktiga hjältar har fallit i striden. Jonatan ligger slagen på höjderna. [26] Jag sörjer dig, Jonatan, min bror! Du var mig så kär. Din kärlek var mer för mig än kvinnors kärlek. [27] De mäktiga har fallit, och vapnen är krossade.”