[1] Abrams hustru Saraj hade inte fött honom några barn. Men Saraj hade en egyptisk slavinna, som hette Hagar, [2] och så sa Saraj till Abram: ”Eftersom HERREN inte har gett mig några barn, kan du ligga med min slavinna, för att jag kanske kan få barn genom henne.” Abram gick med på hennes förslag. [3] Så gav Saraj, Abrams hustru, sin egyptiska slavinna Hagar till sin man. Abram hade då bott tio år i Kanaans land. [4] Han låg med Hagar, och hon blev med barn. När hon förstod att hon var gravid, började hon se ner på sin husmor Saraj. [5] Då sa Saraj till Abram: ”Allt är ditt fel! Jag gav min slavinna i din famn, men när hon blev gravid började hon se ner på mig. Må HERREN döma mellan mig och dig!” [6] ”Slavinnan är i dina händer. Gör vad du tycker är bäst”, svarade Abram. Då bestraffade Saraj henne så att hon flydde. [7] HERRENS ängel fann henne vid en brunn i öknen, på vägen till Shur. [8] Ängeln frågade: ”Hagar, Sarajs slavinna, var har du kommit ifrån och vart är du på väg?” ”Jag är på flykt från min husmor Saraj”, svarade Hagar. [9] Då sa HERRENS ängel: ”Gå tillbaka till din husmor och underkasta dig henne!” [10] HERRENS ängel sa vidare: ”Jag ska göra dina ättlingar så talrika att ingen kan räkna dem.” [11] Och HERRENS ängel sa vidare till henne: ”Du är med barn och du kommer att få en son, som du ska kalla Ismael. HERREN har nämligen hört din klagan. [12] Denne din son kommer att vara som en vildåsna. Han kommer att vara emot alla, och alla kommer att vara emot honom. Han ska leva öster om sina bröder.” [13] Därefter kallade Hagar HERREN som talat med henne för ”den Gud som ser mig”, eftersom hon tänkte: ”Jag har sett den som ser mig.” [14] Senare kallades brunnen för Beer Lachaj Roi. Den ligger mellan Kadesh och Bered. [15] Så födde Hagar en son åt Abram, och Abram kallade honom Ismael. [16] Abram var åttiosex år gammal när Hagar födde Ismael åt honom.
