Job 20:1-29 SKB

[1] Sedan tog Tsofar – naamaiten [Job 2:11; 11:1], till orda och sa: [2] Mina stormiga tankar (orostankar – hebr. saif) för mig tillbaka (tvingar mig att bemöta detta), jag är så upprörd (tankarna rör sig snabbt – hebr. chosh). [3] Kränkande tillrättavisning måste jag höra, men mitt förstånds ande (hebr. roach binah) ger mig svar. [Tsofar beskriver att hans tanke och hans förstånd driver honom att ge sig in i diskussionen igen. I Jobs sista anförande anklagade han de tre för att ha kränkt honom (Job 19:3). Nu kan inte Tsofar vara tyst, nu är det han som känner sig kränkt. Detta är Tsofars andra replik mot Job, totalt den sjätte argumentationen mot Job.] [4] Vet du inte att det alltid varit så, ända sedan människan (hebr. adam) sattes på jorden, [5] att de gudlösas (hebr. rasha) jubelrop [triumferande fröjderop] är kortvarigt (nära) [den gudsfrånvände är snar till skratt men också snar till gråt], och den gudlöses (skenheliges, hycklarens – hebr. chanef) glädje varar ett ögonblick? [6] Även om han stiger mot himlen i sin höjd (stolthet, arrogans). Och hans huvud molnen vidrör (når). [Versen är en välstrukturerad kiasm i tre nivåer.] [7] så förgås han dock för alltid som sin egen dynga (avföring). De som såg honom ska fråga: ”Var finns han?” [8] Som en dröm flyger han bort och ingen finner honom, han jagas i väg som en syn om natten. [9] Ögat som såg honom ser honom aldrig mer, hans plats får inte återse honom. [10] Hans söner ger nåd till de fattiga och hans styrka återvänder i hans hand. [11] Hans ben var fulla av ungdom [ungdomlig spänst], men de ska ligga i stoftet med honom. [Han dör i förtid.] [12] [I flera verser liknar Tsofar ondska som något sött men dödligt.] Även om ondskan är söt (ger behag) i hans mun [jfr vers 17] och han gömmer den under tungan, [13] även om han är rädd om den och inte vill förlora den utan förvarar den i sin mun, [14] så förvandlas hans föda i hans inre och blir till ormgift inom honom. [15] Den rikedom han svalt (konsumerat) måste han spy upp ur hans mage driver Gud (El) ut den. [16] Gift från kobran (den starka/slingrande ormen – hebr. peten) ska han suga i sig, giftormens (den hissande ormens – hebr. efeh) tunga ska döda honom. [17] Han ska inte få se (glädja sig att se porlande) bäckar, inget flöde av honung och smör (tjock mjölk, kvarg, ostmassa). [18] Sitt slit måste han återlämna, han får inte svälja (njuta av) rikedom han vunnit, eller glädjas åt den. [19] eftersom han slog och övergav de ringa, han rövade åt sig hus som han inte hade byggt. [20] Han känner ingen ro i sin mage (hebr. beten) [känslor påverkar magen], han kan inte rädda sig genom sina ägodelar. [21] Inget är kvar för honom att äta (hans begär), det är därför hans framgång inte består. [22] Mitt i höjden av sitt överflöd (”när applåderna ljuder och hyllar hans överflödande”) ska han drabbas av nöd, lidande av alla slag ska möta honom. [Att överflöda (hebr. male) i kombination med det ovanliga ordet sefeq kan ha betydelsen applådera.] [23] När han fyller sin mage (buk) ska han sända sin vredes glöd över honom, och den ska träffa honom som regn i hans inälvor. [24] Om han flyr undan för vapen [generell term för militär utrustning] av järn, så genomborras han av [pilen från] bronsbågen. [25] Han drar [ut pilen], och den kommer ut från hans rygg och det blixtrande [svärdet/spjutet där som reflekterar ljuset] ur sin galla [vers 14]. Då drabbar honom dödsångest, [26] djupt mörker väntar på (är lagrad för) hans ägodelar. En eld som ingen blåser på ska förtära honom, den ska ödelägga det som finns kvar i hans tält. [27] Himlarna uppenbarar (blottar; sänder i exil – hebr. galah) hans missgärning (synd – hebr. avon) och jorden reser sig mot honom. [Himlar och jord är en merism som förstärker att de skyldigas skuld kommer bli synlig för alla – Gud i himlen och alla på jorden.] [28] Skörden [förråd av grödor] i hans hus spolas bort, som forsande vatten på vredens dag. [29] Det är vad den gudlösa människan (hebr. adam) får av Gud (Elohim), den lott Gud (El) har bestämt.