Job 14:1-22 SKB

[1] Människan – född av kvinna, lever några korta dagar fyllda (mättade) av oro. [2] Som en blomma växer hon upp och vissnar (torkar ihop; faller ner) [Jak 1:10; Ps 37:2; 90:5-6], hon flyr som skuggan och finns inte kvar (står inte kvar). [Genom att använda dagar istället för år betonas människas flyktiga tillvaro i det större perspektivet. Skuggan ”jagar” hela tiden iväg, mitt på dagen försvinner den helt i Mellanöstern då solen är i zenit. Men kan även syfta på nattens intågande då solen går ner och skuggorna blir längre för att sedan helt försvinna i mörker. Jobs andra vän, Bildad, liknade också livet vid en skugga, se Job 8:9. Se även 1 Krön 29:15; Ps 102:11; 144:4; Klag 4:20] [3] Öppnar du ditt öga [Gud – skärskådar du], mot en sådan [fragil varelse som jag]? Ja, drar du mig till doms inför dig? [Ps 143:2] [4] Vem kan ge (göra, föra fram) något rent från något orent? [Kan syfta allmänt på något föremål (kärl, osv) eller specifikt på människan, se Ps 51:5; Jes 6:5; 1 Mos 6:5.] Nej, ingen! [Bildad tar upp liknande ämne senare, se Job 25:4.] [5] Eftersom hennes [människans] dagar är fastställda (ingraverade – hebr. charats), hennes månaders antal finns hos dig och du satt hennes gräns som hon inte kan överskrida, [6] så vänd bort (upphör med) din blick över henne och låt henne få ro, såsom den inhyrda arbetaren [Job 7:1] får glädje av sin dag. [På samma sätt som i vers 1 används inte enheten år, utan dagar (och här även månader) för att visa på den flyktiga tillvaron, se även Pred 3:1-2, 11. Dagar, månader och gräns är parallella uttryck i vers 5.] [7] För ett träd finns det hopp även om det huggs ner, det gror igen och nya skott ska inte saknas. [8] Även om dess rot åldras i marken, och stubben dör (murknar) i stoftet, [9] så när det känner doften av vatten grönskar det och skjuter skott som en ung planta! [Trädet personifieras med luktsinne, vilket förstärker liknelsen med människor.] [10] Men om en stridsman (man i sina bästa år, full av egen styrka och kraft – hebr. gever) dör och ligger slagen, om en människa (hebr. adam) förgås (drar sitt sista andetag – dör), var är hon då? [Jo, död – borta!] [11] Som vattnet försvinner ur en sjö (ett hav), och en flod sinar och torkar ut, [12] så lägger sig mannen (hebr. ish) och står inte upp igen, inte förrän himlarna inte finns mer [Jes 51:6] vaknar han och reser sig från sin sömn. [Job 10:21; 16:22; Pred 5:15] [13] [Job talar direkt till Gud i vers 13-22 och flera frågor ställs.] Om du ändå ville gömma mig i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats) [dödsriket] och hålla mig dold tills din vrede passerat, sätta en tidsgräns, men kom ihåg mig sedan (rädda mig). [14] När en stridsman (hebr. gever) dör, finns det då liv efter döden? I så fall ska jag under alla mina dagar [här på jorden] som är som en hård militärtjänst vänta på (ivrigt se fram emot) min vaktavlösning (då jag byter min klädnad, då jag skjuter nya skott och växer). [15] Då skulle du ropa på mig [vid uppståndelsen från de döda, se Joh 5:28] – och jag skulle svara dig. Du har en stark längtan (passion) att få se dina händers verk (din skapelse, människan) igen. [16] Ja, du skulle räkna mina steg, du skulle inte ge akt på min synd (hebr. chatat). [17] Min överträdelse (hebr. pesha) skulle ligga i en förseglad pung, och du skulle täcka över min missgärning (hebr. avon). [Samma tre ord för synd som används i Job 13:23 återkommer här i vers 16-17.] [18] Men likväl (en skarp betoning och kontrast mellan något som varit och något som är – hebr. olam), som berget faller [spricker och lossnar] och vittrar bort, som klippan flyttas från sin plats, [19] som vatten nöter sönder [slipar ner] stenar, som dess flöden sköljer bort stoftet [eroderar jorden], så gör du en bräcklig människas (hebr. enosh) hopp om intet. [20] Du övermannar henne för alltid (en gång för alla) och hon går bort, du förändrar hennes utseende (ansikte) [kan syfta på dödskval, se Dan 5:9] och sänder i väg henne. [21] Om hennes [den dödas] söner äras, vet hon det inte, om de blir ringa, ser hon det inte. [22] Hon [den döda] känner bara smärtan av sin egen kropp, och hon sörjer bara sin egen själ (liv). [Banden till de levande bryts (vers 21), den döde är ovetande om allt vad som sker, gott som ont, se även Pred 9:5-6.]