Romarbrevet 9:1-33 NUB

[1] Jag talar sanning i Kristus och ljuger inte. Mitt eget samvete och den heliga Anden försäkrar att det är så här: [2] Mitt hjärta är fyllt av sorg och ständig ångest. [3] Jag skulle önska att jag själv var fördömd och skild från Kristus, om det bara kunde hjälpa mina bröder, mina landsmän. [4] De är israeliter, de har fått rätten att bli hans barn och få del av hans härlighet. De har fått förbunden, lagen, tempeltjänsten och löftena. [5] De är ättlingar till våra förfäder, och från dem härstammar Kristus själv som människa, han som är över allting, Gud välsignad i evighet, amen. [6] Guds ord har ju inte blivit om intet. Israel är nämligen inte alla som härstammar från Israel. [7] På samma sätt är inte alla Abrahams efterkommande hans barn. Det sägs ju: ”Det är bara Isaks efterkommande som ska räknas som dina ättlingar.” [8] Det är, med andra ord, inte de barn som föds enligt naturens lagar som är Guds barn, utan de som är födda enligt löftet räknas som hans efterkommande. [9] Löftet var detta: ”Nästa år vid den här tiden kommer jag, och då ska Sara ha en son.” [10] Men inte bara det, Rebecka fick två barn med en och samme man, vår far Isak. [11] Redan innan de hade gjort vare sig gott eller ont – för att Guds val skulle stå fast [12] och gärningar inte skulle betyda något, utan bara han som kallar – sades det till Rebecka: ”Den äldre ska tjäna den yngre.” [13] Så är det också skrivet: ”Jag älskade Jakob men hatade Esau.” [14] Men vad innebär då detta? Är Gud orättvis? Nej, naturligtvis inte! [15] Han säger ju till Mose: ”Jag ska förbarma mig över vem jag vill, och jag ska visa medlidande med vem jag vill.” [16] Det beror inte på människans vilja eller strävan utan på Guds nåd. [17] I Skriften sägs det nämligen till farao: ”Jag har låtit dig uppstå just med avsikten att jag ville visa min makt genom dig, för att mitt namn skulle bli förkunnat överallt på jorden.” [18] Gud förbarmar sig alltså över vem han vill, och han gör hjärtat hårt hos vem han vill. [19] Nu kanske någon säger: ”Varför anklagar han oss då? Vem kan sätta sig upp mot hans vilja?” [20] Men vem tror du att du är som försöker kritisera Gud? Inte kan väl det skapade säga till den som har skapat det: ”Varför gjorde du mig så här?” [21] Har inte en krukmakare rätt att av samma lerklump göra en vacker prydnadskruka och en annan för vardagsbruk? [22] Då har väl Gud rätt att visa sin vrede och sin makt, men ändå tills vidare ha tålamod med dem som är bestämda till att gå under? [23] Och kanske ville han göra sin härlighet känd för dem som han i förväg har bestämt ska få del av hans barmhärtighet och härlighet? [24] Till det har han även kallat oss, både judar och andra folk. [25] Det sägs så här genom Hosea: ”De som inte var mitt folk, ska jag nu kalla mitt folk, och de som jag förut inte älskade, ska jag nu älska.” [26] Och: ”Där det sades till dem: ’Ni är inte mitt folk’, ska de kallas ’Den levande Gudens barn’.” [27] Jesaja utropar om Israel: ”Även om israeliterna är talrika som havets sand, ska bara en rest av dem bli räddad, [28] för Herren ska döma alla människor, snabbt och en gång för alla.” [29] Jesaja säger också på ett annat ställe: ”Om härskarornas Herre inte hade lämnat någon avkomma åt oss, hade vi blivit som Sodom och skulle likna Gomorra.” [30] Vad ska vi då säga om detta? Jo, att människor från andra folk, som inte ens strävade efter rättfärdighet, nu har fått den, en rättfärdighet genom tro. [31] Men Israel, som strävade efter en rättfärdighet genom lagen, nådde ingen. [32] Varför? Därför att de inte strävade efter den genom tron utan genom gärningar. De har snubblat över den stötesten, [33] som Skriften talar om: ”Se! Jag lägger i Sion en stötesten och en klippa som man faller på. Men den som tror på honom ska inte stå där med skam.”