[1] Du hämndens Gud, HERRE, du hämndens Gud, träd fram! [2] Res dig, du jordens domare! Ge de högmodiga det straff de förtjänar. [3] HERRE, hur länge, hur länge ska de onda få triumfera? [4] Deras tal är ett flöde av fräckheter, alla som gör orätt förhäver sig. [5] De krossar ditt folk, HERRE, de förtrycker din arvedel. [6] Brutalt dödar de änkor och främlingar, och de mördar faderlösa barn. [7] ”HERREN ser det inte”, säger de, ”Jakobs Gud märker det inte.” [8] Besinna er, ni vettlösa bland folket! Ni dårar, när ska ni ta ert förnuft till fånga? [9] Skulle han som har planterat örat inte höra? Skulle han som har format ögat inte se? [10] Skulle han som tillrättavisar folken inte straffa? Skulle han som undervisar människan inte veta? [11] HERREN känner människornas tankar och vet att de är tomhet. [12] Lycklig är den som du, HERRE, fostrar och undervisar utifrån din lag, [13] för att ge honom ro i onda tider, tills de gudlösas grav har grävts. [14] För HERREN förkastar inte sitt folk, han överger inte sin arvedel. [15] Ty rättfärdigheten ska åter gälla i domen, och alla som har uppriktiga hjärtan ska rätta sig efter det. [16] Vem vill stå upp för mig mot de onda? Vem vill försvara mig mot dem som gör orätt? [17] Om inte HERREN hade hjälpt mig, skulle jag snart bo i tystnaden. [18] När jag tänkte: ”Nu tappar jag fotfästet,” då var din nåd mitt stöd, HERRE. [19] När ångesten fyller mitt sinne, ger din tröst mig glädje. [20] Skulle en korrumperad domstol ha ditt stöd, då orätt skipas i lagens namn? [21] De gör en sammansvärjning mot den rättfärdige och dömer den oskyldige till döden. [22] HERREN är min borg, min Gud är en tillflykt och en klippa för mig. [23] Han låter deras orätt komma över dem själva, han krossar dem för deras ondska, HERREN, vår Gud förgör dem.
