[1] För körledaren, enligt ”Förbundstecknets lilja”, miktam. Av David, till undervisning, [2] när han var i strid med araméerna i Naharajim och i Sova och Joav kom tillbaka och slog edoméerna i Saltdalen, tolvtusen man. [3] Gud, du har förkastat oss och brutit ner oss. Du har varit vred, men upprätta oss igen! [4] Du har skakat landet och fått det att rämna. Hela nu dess sprickor, för det bävar. [5] Du har låtit ditt folk erfara hårda ting, du har gett oss vin att dricka så att vi raglar. [6] Men åt dem som fruktar dig har du rest ett banér att fly till undan pilbågen. Séla [7] Befria dina älskade, rädda oss med din starka hand, hjälp oss. [8] Gud har talat i sin helgedom: ”Jag ska triumfera, dela ut Shekem och mäta upp Suckotdalen. [9] Gilead är mitt och Manasse är mitt, Efraim är min hjälm och Juda min spira. [10] Moab är mitt tvättfat, mot Edom ska jag kasta min sko, och över filistéerna ska jag höja ett segerrop.” [11] Vem kan leda mig till den befästa staden? Vem kan leda mig till Edom? [12] Har inte du, Gud, förkastat oss och inte längre velat gå ut med våra härar? [13] Hjälp oss nu mot fienden, för människor kan inte rädda. [14] Med Gud på vår sida ska vi vinna, för han kommer att trampa ner våra fiender.
