[1] För körledaren, till Jedutun. En psalm av David. [2] Jag sa: ”Jag ska ta mig i akt och hålla min tunga från synd, sätta ett lås för min mun, så länge de gudlösa finns i min närhet.” [3] Men när jag blev tyst och stum och inte ens kunde säga det som var gott, ökade ångesten bara inom mig. [4] Mitt hjärta brände inom mig, och ju mer jag grubblade, desto mer brände elden. Jag måste tala: [5] ”HERRE, hjälp mig att inse att mitt liv har ett slut och hur få mina dagar är, låt mig förstå min egen förgänglighet. [6] Du har gett mig en handfull dagar, hela min livstid är ingenting för dig. En människas liv är bara en vindfläkt. Séla [7] Som en skugga går människan omkring, hastar hit och dit för ingenting, samlar ihop rikedomar utan att veta vem som ska få dem. [8] Herre, vad har jag då att hoppas på? Mitt hopp står till dig. [9] Befria mig från alla mina synder, låt mig inte bli hånad av dårar! [10] Jag ska hålla tyst och inte öppna munnen, för det är du som gjort detta. [11] Ta bort din plåga från mig, för jag går under av slagen från din hand. [12] När du tuktar en människa för hennes synd, gör du likt malen slut på allt som är henne kärt. Människan är ingenting mer än en vindfläkt. Séla [13] Hör min bön, HERRE, lyssna när jag ropar! Var inte döv för min gråt. Jag är en gäst hos dig och en främling, som mina förfäder. [14] Vänd bort din blick från mig, så att jag får glädjas innan jag går bort och inte längre finns till.”
