Psaltaren 142:1-8 NUB

[1] Maskil. Av David, när han var i grottan. En bön. [2] Jag ropar med hög röst till HERREN, jag ropar med hög röst till HERREN och ber om nåd. [3] Jag utgjuter min klagan inför honom, jag berättar om min nöd för honom. [4] När jag är färdig att ge upp, vet du hur jag har det. På den väg jag går har de lagt ut snaror för mig. [5] Se, vid min sida finns ingen som bryr sig om mig. Jag har ingenstans att fly, och ingen frågar efter mig. [6] Jag ropar till dig, HERRE, jag säger: ”Du är min tillflykt, min del i de levandes land.” [7] Lyssna till mitt rop, för jag är förtvivlad. Rädda mig från mina förföljare, för de är starkare än jag. [8] För mig ut ur mitt fängelse, så att jag kan prisa ditt namn. Då kommer de rättfärdiga att samlas kring mig, för du har varit god mot mig.