Psaltaren 137:1-9 NUB

[1] Vid Babylons floder satt vi och grät, när vi tänkte på Sion. [2] Vi hängde upp våra harpor i pilträden, [3] för de som höll oss fångna bad oss sjunga, våra förtryckare krävde glädjesånger av oss: ”Sjung för oss en sång från Sion!” [4] Men hur skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i ett främmande land? [5] Om jag glömmer dig, Jerusalem, så låt min högra hand glömma att spela. [6] Låt min tunga fastna i gommen, om jag inte tänker på Jerusalem som min största glädje. [7] HERRE, tänk på Jerusalems dag, hur edoméerna ropade: ”Riv ner det! Jämna det med marken!” [8] Du Babylons dotter, du fördärvade, lycklig är den som får ge igen för allt du gjort oss. [9] Lycklig är den som tar dina spädbarn och krossar dem mot klipporna.