[1] En vallfartssång. [2] HERRE, kom ihåg allt lidande som David fick utstå. Han svor en ed inför HERREN, gav ett löfte inför Jakobs Mäktige: [3] ”Jag vill inte gå in i mitt hus, och jag vill inte lägga mig i min säng, [4] inte tillåta mina ögon att slutas i sömn eller mina ögonlock att tyngas av slummer, [5] förrän jag funnit en plats åt HERREN, en boning åt Jakobs Mäktige.” [6] Vi hörde om den i Efrata och fann den på Jaars fält. [7] Låt oss gå till hans boning, falla ner inför hans fotpall. [8] Res dig, HERRE, gå till din viloplats, du och din makts ark! [9] Dina präster ska vara klädda i rättfärdighet, dina fromma ska jubla av glädje! [10] För din tjänare Davids skull, förkasta inte din smorde. [11] HERREN har svurit David en ed, som han aldrig tar tillbaka: ”Dina egna ättlingar ska jag låta sitta på din tron. [12] Om dina söner håller mitt förbund och mina befallningar som jag ger dem, ska även deras söner för alltid sitta på din tron.” [13] För HERREN har utvalt Sion, där har han velat ha sin boning. [14] ”Detta är min viloplats för evigt. Här vill jag bo, det är min önskan. [15] Jag ska välsigna Sion med riklig försörjning och mätta dess fattiga med mat. [16] Jag ska klä dess präster i frälsning, och dess fromma ska jubla av glädje. [17] Här vill jag låta ett horn växa upp åt David; jag har satt upp en lampa åt min smorde. [18] Hans fiender ska jag klä i skam, men kronan på hans huvud ska stråla.”
