[1] HERRE, varför står du så långt borta, varför gömmer du dig i tider av nöd? [2] I övermod jagar den gudlöse den svage. Låt dem fångas i sina egna intriger! [3] Den gudlöse skryter med sina egna begär, välsignar den girige och föraktar HERREN. [4] Den gudlöse sätter näsan i vädret. ”Gud ställer mig inte till svars. Det finns ju ingen Gud.” Sådana är alla hans tankar. [5] Ändå lyckas han i allt vad han gör, han är högfärdig och skjuter ifrån sig dina lagar, han fnyser åt sina fiender. [6] Han tänker för sig själv: ”Inget kan rubba mig. Jag ska alltid vara lycklig och slippa bekymmer.” [7] Deras mun är full av förbannelse och lögn, under hans tunga finns ofärd och olycka. [8] Han lägger sig i bakhåll vid gårdarna och vill lönnmörda den oskyldige. Hans ögon följer den värnlöse. [9] Han ligger i bakhåll, gömd, som lejon, och väntar på att få kasta sig över den hjälplöse och dra in honom i sitt nät. [10] De värnlösa krossas, de kollapsar och faller av hans styrka. [11] Han säger för sig själv: ”Gud har glömt det, han döljer sitt ansikte och ser det aldrig.” [12] HERRE, res dig! Gud, lyft din hand! Glöm inte de förtryckta! [13] Varför får den gudlöse förakta Gud och säga för sig själv: ”Han ställer mig inte till svars?” [14] HERRE, du ser ofärden och plågan. Du lägger märke till det, du tar det i din hand. Den värnlöse överlämnar sin sak åt dig, du hjälper den faderlöse. [15] Krossa den gudlöses och ondes makt! Ställ honom till svars för sin ondska, så att den inte finns mer. [16] HERREN är kung, alltid och för evigt. De främmande folken försvinner från hans land. [17] HERRE, du hör de förtrycktas längtan, du ger dem nytt mod och lyssnar till dem. [18] Du ger de faderlösa och förtryckta rätt, så att ingen som är av jord längre kan skrämma dem.
