[1] Ord av Predikaren, Davids son, kung i Jerusalem. [2] ”Tomhet, idel tomhet”, säger Predikaren, ”tomhet, idel tomhet, allt är tomhet.” [3] Vad får en människa ut av allt sitt arbete, som hon bemödar sig med under solen? [4] Generationer kommer och generationer går, men jorden består för evigt. [5] Solen går upp och solen går ner och skyndar sig tillbaka dit där den gick upp. [6] Vinden blåser åt söder och vänder mot norr, fram och tillbaka, om och om igen, och återvänder alltid till sin gång. [7] Alla floder rinner ut i havet, men havet blir aldrig fullt, och dit floderna har runnit förr, dit återvänder de igen. [8] Alla ord är otillräckliga, ingen kan någonsin säga allt. Ögat får aldrig nog av att se, och örat fylls inte av vad det hör. [9] Det som gjorts förr kommer att göras igen. Ingenting är nytt under solen. [10] Finns det något om vilket man kan säga: ”Det här är nytt”, så har det ändå funnits sedan urminnes tider, långt före oss. [11] Dem som funnits i början minns man inte, och de som ska komma, kommer också att glömmas av sina efterkommande. [12] Jag, Predikaren, var kung över Israel i Jerusalem. [13] Jag bestämde mig för att i vishet studera och utforska allt som görs under himlen. Denna tunga uppgift har Gud gett människan att plåga sig med. [14] Jag såg på allt som görs under solen, och allt är meningslöst, ett jagande efter vind. [15] Det som är krokigt kan inte rätas ut, och det som fattas kan inte räknas. [16] Jag sa för mig själv: ”Jag har blivit stor och skaffat mig mer visdom än någon annan som varit före mig i Jerusalem. I mitt innersta har jag sett mycken vishet och kunskap.” [17] Jag ansträngde mig för att förstå vishet och kunskap, och likaså dumhet och dårskap, och jag insåg att även det var ett jagande efter vind, [18] för ju mer visdom som kommer, desto mer sorg, ju mer kunskap, desto mer lidande.
