[1] Ve dem som tänker ut orätt och gör upp onda planer när de ligger i sin bädd! När morgonen gryr genomför de det, för det står i deras makt att göra det. [2] De får begär till åkermark och tar för sig, till hus, och lägger beslag på dem. De tar över både ägaren och hans hus, mannen och hans egendom. [3] Så säger därför HERREN: ”Jag tänker ut ont mot detta släkte. Ni ska inte kunna rädda er ur det och inte mer gå där så stolta, för det är en ond tid. [4] Den dagen ska man stämma upp en nidvisa över er och sjunga en klagosång: ’Det är slut med oss, vi är ruinerade. Mitt folks arvedel skiftas ut och tas ifrån mig! Våra åkermarker delas ut till avfällingar.’ ” [5] Därför ska du inte i HERRENS församling ha någon som drar upp gränserna för någon jordlott. [6] ”Förkunna inte”, förkunnar de. ”Om sådant får man inte förkunna. Vi ska inte drabbas av någon vanära.” [7] Skulle man säga, o Jakobs ätt: ”Är HERRENS Ande otålig? Är det här hans gärningar?” ”Är inte mina ord för den människas bästa som lever rättrådigt? [8] På sistone har mitt folk rest sig upp som en fiende. Ni sliter manteln av dem som tryggt går förbi, likt män som återvänder från kriget. [9] Ni driver bort mitt folks kvinnor från deras hem som varit deras glädje, och från deras barn berövar ni min prakt för evigt. [10] Res er, ge er iväg härifrån! Det här är ingen viloplats, för den är orenad, oåterkalleligt fördärvad. [11] Om någon skulle komma med lögnaktigt prat i vädret och säga: ’Vin och öl förkunnar jag för dig!’ skulle han vara en profet för detta folk! [12] Jag ska samla dig, hela Jakob, föra samman det som återstår av Israel. Jag ska föra dem tillsammans igen, som får i sin fålla, som en hjord på bete, en sorlande skara människor. [13] Han som banar väg går före dem, de bryter sig igenom och drar ut genom porten. Deras kung går före dem, HERREN går i spetsen för dem.”
