Matteus 14:1-36 NUB

[1] Efter ett tag fick tetrarken Herodes höra vad man berättade om Jesus, [2] och han sa då till sina tjänare: ”Det måste vara Johannes döparen som har uppstått från de döda. Det är därför sådana krafter verkar i honom.” [3] Herodes hade nämligen arresterat Johannes och låtit binda honom och kasta honom i fängelse på grund av Herodias, hans bror Filippos hustru. [4] Johannes hade sagt rent ut till Herodes: ”Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med henne.” [5] Helst hade Herodes velat döda Johannes, men han var rädd för folket, som ansåg att Johannes var en profet. [6] Men när Herodes hade sin födelsedag, dansade Herodias dotter inför gästerna. Herodes blev så förtjust [7] att han svor att ge henne vad hon än begärde. [8] Hennes mor fick henne då att säga: ”Jag vill ha Johannes döparens huvud på ett fat.” [9] Kungen blev ledsen, men på grund av sitt löfte och för gästernas skull, gav han order om att hon skulle få det. [10] Därför halshöggs Johannes i fängelset, [11] och man lade hans huvud på ett fat och gav det till flickan, som i sin tur bar det till sin mor. [12] Efteråt kom Johannes lärjungar och hämtade kroppen och begravde den. Sedan gick de till Jesus och berättade vad som hade hänt. [13] Då Jesus fick höra vad som hade hänt åkte han iväg med en båt till en öde plats för att vara för sig själv. Men folket i städerna fick reda på det och följde efter honom till fots. [14] När Jesus steg ur båten och fick se allt folk som hade samlats, kände han medlidande med dem och botade dem som var sjuka. [15] På kvällen kom sedan hans lärjungar fram till honom och sa: ”Det är redan sent, och det här är ödemark. Skicka iväg folket, så att de kan gå till byarna och köpa sig mat.” [16] Men Jesus svarade: ”Det behövs inte. Ge dem mat, ni själva!” [17] De sa: ”Allt vi har är fem bröd och två fiskar.” [18] ”Ge dem till mig”, sa han. [19] Sedan bad han människorna att slå sig ner i gräset, och han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och tackade Gud för dem. Efter det bröt han bröden i bitar och gav dem till sina lärjungar, som delade ut dem till folket. [20] Alla åt och blev mätta, och efteråt samlade man upp det som var över, och det blev tolv fulla korgar. [21] Det var omkring 5 000 män som hade ätit, förutom kvinnor och barn. [22] Genast efter detta bad Jesus sina lärjungar att sätta sig i båten och åka i förväg över till andra sidan sjön. Själv stannade han kvar för att se till att folket började vandra hemåt. [23] Och sedan han gjort det, gick han upp på ett berg för att be. Där var han sedan ensam när det blev kväll. [24] Under tiden hade båten råkat i svårigheter långt ute på sjön. Det blåste upp, och båten kämpade mot vågorna i motvinden. [25] Strax innan det började ljusna kom sedan Jesus till dem, gående på vattnet. [26] Då hans lärjungar fick se honom gå på sjön blev de förskräckta, för de trodde det var ett spöke, och de skrek av rädsla. [27] Men Jesus talade genast till dem och sa: ”Lugna er, det är jag. Var inte rädda.” [28] Då svarade Petrus honom: ”Herre, om det verkligen är du, så säg till mig att komma till dig på vattnet.” [29] ”Ja”, sa Jesus. ”Kom!” Petrus klev då över båtkanten och började gå på vattnet mot Jesus. [30] Men när han såg hur det blåste blev han rädd och började sjunka. ”Rädda mig, Herre!” skrek han. [31] Och genast räckte Jesus ut handen och grep tag i honom. ”Så lite tro du har!” sa Jesus. ”Varför tvivlade du?” [32] Sedan steg de i båten, och i samma stund lade sig vinden. [33] De som var i båten föll då ner för Jesus och sa: ”Du är verkligen Guds Son!” [34] När de hade åkt över sjön, kom de till Gennesaret, [35] och där blev Jesus genast igenkänd av människorna på platsen. De skickade bud i hela området, och snart kom folk dit med alla sina sjuka. [36] Man bad att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som gjorde det blev friska.