Markus 14:1-72 NUB

[1] Det var nu två dagar kvar till påsken och det osyrade brödets högtid. Översteprästerna och de skriftlärda sökte fortfarande efter ett sätt att arrestera Jesus och döda honom. [2] ”Men”, sa de till varandra, ”inte under själva påskhögtiden, för det kan leda till upplopp.” [3] När Jesus var i Betania och låg till bords hos Simon, den spetälske, kom en kvinna fram med en alabasterflaska välluktande, dyrbar äkta nardusolja. Hon bröt sönder flaskan och hällde innehållet över Jesus huvud, [4] vilket retade några av gästerna. ”Vilket slöseri med olja!” sa de till varandra. [5] ”Den där oljan var ju värd över trehundra denarer, man kunde ha sålt den och gett pengarna åt de fattiga.” Och så började de skälla på henne. [6] Men Jesus sa: ”Lämna henne ifred! Varför kritiserar ni henne? Hon har gjort en god gärning mot mig. [7] De fattiga kommer ni alltid att ha ibland er, och ni kan göra gott mot dem hur mycket ni vill, men mig kommer ni inte alltid att ha hos er. [8] Den här kvinnan har gjort vad hon kunde. Hon har i förväg smort min kropp inför begravningen. [9] Sannerligen säger jag er: överallt i världen där man förkunnar evangeliet, ska man också berätta om det hon nyss gjorde och komma ihåg henne.” [10] Judas Iskariot, en av de tolv, gick till översteprästerna för att förråda Jesus. [11] De blev mycket glada och lovade honom pengar. Sedan sökte han efter ett lämpligt tillfälle att förråda Jesus. [12] På första dagen av det osyrade brödets högtid, den dag då påsklammet slaktades, frågade lärjungarna honom: ”Vart vill du att vi ska gå och ordna så att du kan äta påskmåltiden?” [13] Jesus skickade då iväg två av dem och sa åt dem: ”Gå in i staden. Där kommer ni att möta en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom. [14] Säg sedan till den man som äger huset där han går in: ’Vår Mästare säger: Var är salen där jag kan äta påskmåltiden med mina lärjungar?’ [15] Han kommer då att ta med er en trappa upp till ett stort rum som redan är förberett. Gör i ordning vår måltid där.” [16] Då gick de två lärjungarna iväg till staden och fann att allt var precis som Jesus hade sagt, och de ordnade med påskmåltiden. [17] På kvällen kom sedan Jesus dit med de tolv. [18] Och medan de låg till bords och åt sa Jesus till dem: ”Sannerligen säger jag er: en av er kommer att förråda mig, en av er som äter här med mig.” [19] Då blev de bedrövade, och en efter en frågade de Jesus: ”Det är väl inte jag?” [20] Han svarade: ”Det är en av er tolv, han som doppar sitt bröd i fatet tillsammans med mig. [21] För Människosonen går bort, som det står skrivet om honom. Men ve den människa som förråder Människosonen! Det hade varit bättre för den människan att aldrig ha blivit född.” [22] Medan de åt tog Jesus ett bröd, och när han hade tackat Gud för det, bröt han det och gav det till dem och sa: ”Ta detta, för det är min kropp.” [23] Sedan tog han en bägare och tackade Gud och gav den till dem, och alla drack ur den. [24] Han sa till dem: ”Detta är mitt blod, förbundsblodet, som utgjuts för många. [25] Sannerligen säger jag er: från och med nu ska jag inte dricka av det som vinstocken ger, förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.” [26] När de till sist hade sjungit lovsången tillsammans, gick de ut till Olivberget. [27] Där sa Jesus till dem: ”Ni kommer alla på fall, för det står skrivet: ’Jag ska slå herden, så att fåren skingras.’ [28] Men när jag har uppstått från de döda, ska jag gå före er till Galileen.” [29] Då sa Petrus: ”Även om alla andra kommer på fall, så ska inte jag göra det!” [30] Jesus sa till honom: ”Sannerligen säger jag dig, att redan i natt, innan tuppen hinner gala två gånger, ska du tre gånger ha förnekat mig.” [31] Men Petrus gav sig inte utan sa: ”Om jag så måste dö med dig, ska jag aldrig förneka dig!” Och alla de andra sa samma sak. [32] De kom så till ett ställe som kallas Getsemane, och där sa Jesus till sina lärjungar: ”Sätt er här medan jag ber”, [33] men han tog med sig Petrus, Jakob och Johannes. Han greps nu av bävan och ångest, [34] och han sa till dem: ”Jag är djupt bedrövad, ända till döds. Stanna kvar här och vaka.” [35] Sedan gick han lite längre bort och föll ner på marken, och han bad till sin Fader att få slippa denna stund, om det var möjligt. [36] ”Abba, Fader”, sa han, ”allt är möjligt för dig. Låt mig slippa denna bägare. Men låt det inte bli som jag vill utan som du vill.” [37] Sedan kom han tillbaka och hittade dem sovande. Han sa till Petrus: ”Simon, sover du? Klarade du inte att hålla dig vaken en enda timma? [38] Vaka och be så att ni inte faller för frestelsen. Anden är villig, men kroppen är svag.” [39] Så gick han bort och bad med samma ord. [40] Men när han kom tillbaka, fann han dem åter sovande. De kunde inte hålla ögonen öppna, och de visste inte vad de skulle säga. [41] När han kom tillbaka till dem för tredje gången sa han: ”Ja, ni sover och vilar er fortfarande. Men nu räcker det! Nu är stunden inne, och Människosonen ska överlämnas i syndarnas händer. [42] Res er upp, så går vi härifrån! Här kommer han som ska förråda mig.” [43] Medan Jesus fortfarande talade kom Judas, en av de tolv, tillsammans med en folkhop beväpnad med svärd och klubbor. De var utsända av översteprästerna och de skriftlärda och folkets ledare. [44] Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken och sagt: ”Den man som jag hälsar med en kyss är det. Grip honom och för bort honom under bevakning.” [45] Judas gick direkt till Jesus och sa: ”Rabbi”, och kysste honom. [46] Då grep de Jesus och höll fast honom. [47] Men en av dem som stod där drog sitt svärd och högg örat av översteprästens tjänare. [48] Jesus frågade dem: ”Som mot en farlig brottsling har ni kommit med svärd och klubbor för att gripa mig! [49] Varje dag har jag varit tillsammans med er i templet och undervisat utan att ni har gripit mig. Men Skriften måste gå i uppfyllelse.” [50] Då övergav alla honom och flydde. [51] Men en ung man, som bara hade ett linneskynke på sig, följde efter Jesus. Och när man försökte gripa honom, [52] lämnade han skynket och sprang därifrån naken. [53] De förde nu Jesus till översteprästen, där alla översteprästerna och folkets ledare och de skriftlärda hade samlats. [54] Petrus följde efter på avstånd, ända in på översteprästens gård. Där slog han sig sedan ner bland tjänarna och värmde sig vid elden. [55] Översteprästerna och hela det judiska rådet försökte hitta vittnesberättelser som skulle räcka för att döma Jesus till döden. Men de hittade inga. [56] Många vittnade falskt, men vittnena sa hela tiden emot varandra. [57] Till sist kom några med detta falska vittnesmål mot honom: [58] ”Vi har hört honom säga: ’Jag ska riva ner det här templet, som är byggt av människor, och på tre dagar bygga upp ett annat som inte är byggt av människor.’ ” [59] Men inte heller på den punkten stämde deras vittnesbörd överens. [60] Då reste sig översteprästen upp inför rådet och sa till Jesus: ”Svarar du inte på vad de vittnar mot dig?” [61] Men Jesus teg och svarade ingenting. Då ställde översteprästen ännu en fråga: ”Är du Messias, den Välsignades Son?” [62] ”Ja, det är jag”, svarade Jesus, ”och ni ska få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln.” [63] Då slet översteprästen sönder sina kläder och ropade: ”Vi behöver väl inga fler vittnen! [64] Ni har själva hört hädelsen. Vad anser ni?” Alla ansåg att han förtjänade döden. [65] Sedan började några att spotta på honom, och de band för hans ögon och slog honom med knytnävarna och sa: ”Visa att du är en profet!” Och tjänarna gav honom örfilar. [66] Under tiden väntade Petrus nere på gårdsplanen. En av översteprästens tjänsteflickor kom då dit [67] och fick syn på Petrus som satt och värmde sig vid elden. Hon stirrade på honom och sa sedan: ”Du var också tillsammans med den där Jesus från Nasaret.” [68] Men Petrus nekade: ”Jag vet inte ens vad du pratar om!” Sedan gick han ut till den yttre gården. Och just då gol tuppen. [69] Efter en stund fick tjänsteflickan syn på honom där och sa än en gång till dem som stod runt omkring: ”Han är också en av dem!” [70] Men Petrus nekade igen. Lite senare sa de som stod där till Petrus: ”Visst är du en av dem. Du kommer ju också från Galileen.” [71] Men Petrus svor, och lovade dyrt och heligt: ”Jag känner inte den där mannen som ni talar om!” [72] Och i samma stund gol tuppen för andra gången. Då kom Petrus ihåg vad Jesus hade sagt till honom: ”Innan tuppen gal två gånger ska du förneka mig tre gånger.” Och han brast i gråt.