[1] En trältjänst är människans tid på jorden. Är inte hennes dagar som daglönarens dagar? [2] Som en slav väntar hon på kvällsskuggan, som en daglönare som ser fram mot lönen. [3] Så har jag fått på min lott månader av elände och ångestfyllda nätter. [4] När jag går och lägger mig, tänker jag: ”Om jag ändå fick stiga upp!” Natten går, och jag kastar mig oroligt av och an ända till gryningen. [5] Min kropp är täckt av maskar och skorv. Huden spricker av variga sår. [6] Mina dagar drar förbi, snabbare än en vävares spole, de slutar i hopplöshet. [7] Tänk på att mitt liv är som en vindfläkt, mina ögon får inte mer se det goda. [8] Man ser mig ännu, men inte länge till. Din blick söker mig, men jag finns inte mer. [9] Som ett moln löses upp och försvinner, så ska den som går ner i dödsriket inte komma tillbaka [10] och aldrig mer återvända till sitt hem, ej heller känner hans plats till honom mer. [11] Därför kan jag inte hålla tyst, jag måste få tala ut min ångest, klaga i min själs förtvivlan. [12] Är jag Havet eller havsodjuret Tannin, så att du måste bevaka mig så? [13] Om jag tänker: ”Min bädd ska trösta mig, min viloplats ska ge mig lindring i mitt elände”, [14] skrämmer du mig med drömmar och förfärar mig med syner. [15] Jag skulle föredra att bli strypt och dö, hellre än att fortsätta med denna kropp. [16] Jag avskyr att leva. Lämna mig ifred, mitt liv är meningslöst! [17] Vad är då en människa, eftersom du gör så stor sak av henne och ger henne så mycket uppmärksamhet, [18] synar henne varje morgon och prövar henne varje ögonblick av dagen? [19] Kan du inte vända blicken från mig en stund, lämna mig ensam så jag åtminstone får svälja min saliv? [20] Har min synd skadat dig, du mänsklighetens bevakare? Varför har du valt mig till måltavla? Har jag blivit en börda för dig? [21] Varför förlåter du inte min synd och utplånar min missgärning? Snart kommer jag ändå att ligga i stoftet, och när du letar efter mig, finns jag inte mer.
