Job 39:1-38 NUB

[1] Kan du jaga byte åt lejonhonan och stilla lejonungarnas hunger, [2] där de kryper ihop i sina hålor eller ligger och väntar bland snåren? [3] Vem är det som skaffar mat åt korpen, när dess ungar skriker till Gud och flaxar omkring hungriga? [4] Vet du när stengeten föder sina ungar, och vakar du över hindens kalvning? [5] Räknar du hur många månader de går havande, vet du tiden när de ska föda? [6] De böjer sig ner, föder sina ungar och blir av med sin plåga. [7] Deras ungar växer upp på de öppna fälten och blir starka. De ger sig iväg och kommer aldrig mer tillbaka. [8] Vem är det som släpper vildåsnan fri, vem knyter upp dess band? [9] Jag har gett den öknen som hem och saltslätterna att bo på. [10] Den ler åt stadens buller och slipper höra pådrivarens rop. [11] Bergskedjorna är dess betesmark. Där söker den efter allt som är grönt. [12] Skulle vildoxen vilja bli din tjänare? Skulle den stanna vid din krubba om natten? [13] Skulle du kunna hålla vildoxen framför plogen? Skulle den dra harven efter dig i dalarna? [14] Vågar du lita på den för dess enorma styrka, överlåta ditt tunga arbete åt den? [15] Kan du lita på att den för hem din skörd och samlar den på tröskplatsen? [16] Strutsen flaxar glatt med sina vingar, men dess fjädrar kan inte jämföras med hägerns. [17] Den lägger sina ägg på marken, låter dem värmas i sanden [18] och tänker inte på att någon kan trampa på dem och vilda djur kan krossa dem. [19] Den är hård mot sina ungar, precis som om de inte var dess egna och bryr sig inte om sin möda, som var förgäves, [20] för Gud har inte utrustat den med vishet eller gett den förstånd. [21] Men så snart den reser sig upp för att springa skrattar den både åt häst och ryttare. [22] Har du gett hästen dess styrka eller klätt dess nacke med den yviga manen? [23] Är det du som lärt den hoppa som gräshoppan och sprida skräck med sitt stolta frustande? [24] Den skrapar med hoven, gläds över sin styrka och rusar fram mot väpnade styrkor. [25] Den skrattar åt rädslan och fruktar inget, den ryggar inte tillbaka för svärdet. [26] Runt omkring den viner pilar och slår blixtrande spjut och lans. [27] Den skakar och är upphetsad, rusar över terrängen, in i striden när stridssignalen ljuder. [28] Vid hornstöten gnäggar den högt, vädrar strid redan på avstånd, kommandorop och stridslarm. [29] Är det tack vare din vishet som höken flyger högt där uppe och breder ut sina vingar mot söder? [30] Är det på din befallning som örnen flyger omkring och bygger sitt bo på hög höjd? [31] Där bor den på klippan och tillbringar sin natt, med klippbranten som sin fästning. [32] Därifrån spanar den in sitt byte och upptäcker det på långt håll. [33] Dess ungar frossar i blod, för där det slagna ligger, där finns örnen. [34] HERREN svarade Job: [35] ”Vill du tvista med den Väldige, visa honom till rätta? Nu får Guds anklagare svara honom!” [36] Då svarade Job HERREN: [37] Jag är ingenting, hur skulle jag kunna finna några svar? Jag sätter handen för munnen. [38] Jag har talat både en gång och två gånger, men inte kunnat svara. Nu säger jag inget mer.