[1] Jag är trött på livet. Jag vill klaga öppet! Jag ska tala ut om min innerliga bitterhet. [2] Jag ska säga till Gud: Döm mig inte, utan låt mig få veta vad du anklagar mig för! [3] Gläds du åt att förtrycka, förkasta en som du själv har skapat, samtidigt som du ler åt de ogudaktigas planer? [4] Har du en människas ögon? Ser du som de dödliga ser? [5] Är dina dagar som den dödliges, dina år som en människas? [6] Du söker ju fel hos mig, letar efter mina synder, [7] fastän du vet att jag inte är skyldig. Det finns ingen räddning ur din hand. [8] Du har skapat mig och allt i mig med dina händer, och ändå bryter du ner mig. [9] Tänk på att du formade mig som lera. Vill du nu låta mig återvända till stoft igen? [10] Du tömde ut mig som mjölk och lät mig stelna som en ost. [11] Du klädde mig i hud och kött och band mig samman med ben och senor. [12] Du gav mig livet och var nådig mot mig, min ande bevarades genom din omsorg. [13] Men detta hade du i sinnet, jag visste dina tankar: [14] om jag syndade, skulle du vakta på mig och aldrig befria mig från min skuld. [15] Ve mig om jag är skyldig! Och om jag är oskyldig kan jag ändå inte lyfta mitt huvud. Jag är full av skam och inser mitt elände. [16] Om jag försöker resa mig från marken, rusar du på mig snabbt som ett lejon och låter mig känna av din förunderliga makt. [17] Du skaffar nya vittnen mot mig, öser över mig din ständigt växande vrede och låter nya härar anfalla mig. [18] Varför lät du mig då komma ut ur moderlivet? Varför fick jag inte dö innan någon såg mig? [19] Då hade jag varit som om jag aldrig hade funnits, jag skulle ha burits direkt från moderlivet till graven. [20] Mina dagar är ju korta. Låt mig få vara i fred, så att jag kan få ett kort ögonblick av glädje, [21] innan jag går till landet utan återvändo, till det djupaste mörkrets land, [22] till ett land av mörkaste natt, djupaste skugga och förvirring, där ljuset är likt mörker.
