[1] När Efraim talade bävade man, för han var upphöjd i Israel. Men han gjorde sig skyldig till baalsdyrkan och dog. [2] Nu syndar de mer och mer och gjuter åt sig gudabilder av sitt silver, skickligt formade avgudar, hantverkares verk alltsammans. Man säger till dem som offrar att de ska kyssa kalvar. [3] Därför ska de bli som morgondimman, dagg som snabbt dunstar bort, agnar som blåser bort från tröskplatsen, rök ur en fönsteröppning. [4] ”Jag är HERREN, din Gud, alltsedan Egypten. Du ska inte veta av någon annan Gud, för det finns ingen annan som räddar utom jag. [5] Jag tog hand om dig i öknen, i den brännande hettans land. [6] När de betade blev de mätta, och när de blev mätta blev de övermodiga och glömde bort mig. [7] Så har jag blivit för dem som ett lejon, som en leopard lurar jag längs vägen. [8] Jag anfaller dem som en björnhona som berövats sina ungar, ja, som en lejonhona uppslukar jag dem, som ett vilddjur sliter jag dem i stycken. [9] Du förgörs, Israel, eftersom du är emot mig, din hjälpare. [10] Var är din kung, han som skulle rädda dig? Var är dina domare i alla dina städer, de om vilka du sa: ’Ge mig en kung och furstar!’? [11] I min vrede gav jag dig en kung, och i min förbittring tog jag bort honom. [12] Efraims skuld har bevarats, hans synd är i förvar. [13] Födslovärkarna kommer över honom, men han är en son utan visdom; när tiden är inne kommer han inte fram till öppningen. [14] Jag ska lösa dem ur dödsrikets grepp, rädda dem från döden. Du död, var är dina plågor? Du dödsrike, var är din ödeläggelse? Jag kommer inte att visa något medlidande. [15] Även om han blomstrar bland sina bröder, ska östanvinden komma, HERRENS vind blåsa från öknen. Hans brunn ska torka upp, hans källa sina. Ur hans förrådshus ska alla skatter plundras.
