[1] Ve er som känner er säkra i Sion och trygga på Samarias berg, de förnämsta bland det främsta av folken, er som israeliterna tyr sig till! [2] Gå över till Kalne och se efter, gå sedan därifrån till Stora Hamat, fortsätt till Gat i Filisteen! Är de bättre än dessa riken? Eller är deras land större än ert? [3] Ni slår bort den onda dagen från er men låter grymhetens välde komma allt närmare. [4] Ni ligger på elfenbensbäddar och breder ut er i era soffor, ni äter lamm ur hjorden och gödkalvar som fötts upp. [5] Ni skrålar till harpospel och vill musicera som David. [6] Ni dricker vin ur stora skålar och smörjer er med finaste olja, men lider inte under Josefs undergång. [7] Därför får ni bli bland de första som går till exil. Då blir det slut på deras festande som nu breder ut sig där. [8] Herren, HERREN, har svurit vid sig själv, så säger HERREN, härskarornas Gud: ”Jag avskyr Jakobs högmod och hatar dess fästningar. Jag ska utlämna staden och allt som finns i den.” [9] Om det finns tio man kvar i ett och samma hus, så ska de också dö. [10] Och om en släkting kommer som ska bränna de döda kropparna och vill föra dem ut ur huset frågar han den som är därinne: ”Finns det någon mer med dig?” När han får ett nej till svar fortsätter han: ”Tyst, HERRENS namn får inte nämnas.” [11] HERREN befaller, och det stora huset slås i spillror och det lilla krossas till grus. [12] Springer hästar på klippor? Plöjer man där med oxar? Ni har förvandlat rätten till gift och rättfärdighetens frukt till malört. [13] Ni gläder er över Lo Devar och säger: ”Har vi inte med vår egen styrka intagit Karnajim?” [14] ”Se, nu ska jag resa upp mot er, israeliter, säger HERREN, härskarornas Gud, ett folk som ska förtrycka er ända från Levo-Hamat till Aravaströmmen.”
