[7] [Nu kommer en förklarande not för läsaren inför vers 8:] Men vad gällde inlösen (återlösning) och ägarbyte i forna tider [fanns en sed] i Israel: för att stadfästa (fastställa, ratificera) något (hela saken/uppgörelsen) [allt som man muntligt hade kommit överens om] tog (drog) en man [den ena parten] av sig sin sandal (sko) och gav den åt den andre och detta gällde som bekräftelse [därmed blev transaktionen bindande och intygad av/bekräftad inför vittnen] i Israel. [Seden med en sko kan jämföras med vår tids husaffär där ett kontrakt skrivs under och den nya ägaren får nycklarna till huset. Den som räckte över sin lädersko, överlämnade rätten till köparen att trampa på marken som han just tagit över. Här finns även en koppling till chalitzah-ceremonin (hebr. chalitzah betyder ”ta bort” och beskrivs i 5 Mos 25:5-10). Ett leviratäktenskap var frivilligt, se vers 5. Om den närmsta släktingen inte ville uppfylla sitt uppdrag kunde kvinnan gå upp till porten och ta upp sitt fall. De äldste kallade då på återlösaren som öppet fick säga att han inte ville ta på sig det ansvaret. Som en följd av detta löstes kvinnan och hon blev fri att gifta om sig med vem hon ville. Än idag sker 10-20 sådana ceremonier i Israel varje år. Synagogan använder en speciell chalitzah-sko som mannen får ta på sig. Under ceremonin tar kvinnan av honom skon, kastar iväg den och spottar i marken. Ganska tidigt i den judiska historien blev chalitzah att föredra framför leviratäktenskap och har sedan dess varit normen inom judendomen.]
