Psaltaren 126:6 SKB

[6] Den som går ut [går fram och tillbaka] gråtande (under sorg), bärande på sitt [dyrbara, sista] utsäde – han ska [utan tvekan] återvända med jubel (höga triumferande glädjerop), bärande på sina kärvar. [Han ska få bärga in en rikligt välsignad skörd!] [Under sådden var man helt beroende av regn. Rädsla och oro för torka eller angrepp av skadedjur kunde göra att man sådde sin säd under gråt – särskilt om det varit ett dåligt år innan. Om utsädet var det sista man hade kvar, var man helt beroende av en god kommande skörd. Israels folk fick utstå svåra tider, men man väntade på att Guds löften skulle uppfyllas. Psalmisten är helt säker på att det kommer en tid av glädje och fröjderop.]