Job 29:1-25 SKB

[1] Igen tog Job upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sa: [Job önskar sig på nytt tillbaka till hur det var innan han drabbades av detta, se Job 6:8; 11:5; 14:13; 19:23:] [2] Om det ändå vore som i tidigare månader, som i de dagar då Gud gav sitt beskydd, [3] då hans lampa sken över mitt huvud [gav riktning och klarhet, se Job 22:28; 2 Mos 10:23], och i hans ljus vandrade jag genom mörkret! [4] Då jag var i min ”bästa årstids” dagar [ordagrant: vinterns dagar; då var skörden bärgad; sådden gjord; det är svalt och skönt], då Guds (Elohas) godhet vilade över mitt tält, [5] då den Allsmäktige (Shaddaj) fortfarande var med mig och mina barn fanns runt omkring mig, [6] då mina fötter badade i gräddmjölk [bild från ett herdesamhälle; boskapen mjölkar i överflöd] och det rann bäckar av olja ur klippan [den uthuggna vinpressen] för mig. [5 Mos 32:13; Job 24:11] [7] När jag gick till porten i staden och intog min plats på torget, [8] när de såg mig, drog de unga sig undan och åldringarna (de skröpliga – hebr. jashish) reste sig och blev stående. [9] Hövdingar (ledare – hebr. sar) höll tillbaka sitt prat (hebr. milah) och lade handen på munnen. [Något Job bett de tre bekanta göra, se Job 21:5.] [10] Rösten från furstar (hebr. nagid) försvann (drogs undan), deras tunga fastnade i gommen. [Job tillhörde troligen också denna klass av ledare, hövding/furste används antagligen synonymt här.] [11] När ett öra hörde, prisade det mig lycklig, och när ett öga såg mig, lovordade det mig. [12] eftersom jag räddade den fattige som ropade och den faderlöse som ingen hjälpare hade. [13] Den döende välsignade mig, änkans hjärta fick jag att jubla. [14] Jag klädde mig i rättfärdighet och den var min klädnad, rättvisan var min mantel och huvudbonad. [15] Ögon var jag åt den blinde och fötter åt den halte (lame) var jag. [Både ögon och fötter står i dual-formen, dvs. två ögon och två fötter.] [16] En far för de behövande (fattiga – hebr. evion) var jag och jag utforskade (redde ut) den okändes sak. [Sökte upp människor som led i tysthet, och gav dem rätt.] [17] Och jag krossade [med emfas] den orättfärdiges huggtänder (rovdjursgaddar – hebr. metalah) och ryckte rovet från hans tänder (hebr. shen). [18] Jag tänkte då: ”I mitt eget näste (boning – hebr. qen) ska jag dö, mina dagar blir många som sanden. [En positiv bild av familjen samlad som i ett ”fågelbo” i en nära gemenskap.] [19] Min rot [under mig] är öppen till vattnet [har tillgång till vattenkällor], och nattens dagg vilar i mina grenar [ovan mig]. [Versen är en merism (ett uttryck med kontraster som ger en helhet) där Job beskriver roten under honom och grenarna ovanför hans huvud. För den som bor i ett ökenklimat är tillgång på vatten viktigt, jfr Job 18:16. Vatten både från rot och grenverk är en symbol på Guds nåd och favör, se Ps 1:3; Jer 17:18.] [20] Min ära är ständigt ny [det är Jobs önskan, se Job 19:9], och min båge [min arm] förnyas i min hand.” [Båge är ofta parallell till starka armar, se 1 Mos 49:24; 1 Sam 2:4.] [Job ser nu i vers 21-25 tillbaka på den tid då han var respekterad, se vers 7-10. Även Elifaz har nämnt om hans forna rykte om vishet, se Job 4:3-4.] [21] De lyssnade på mig och väntade, de var tysta inför mitt råd. [22] Efter mitt ord sa ingen emot mig (hebr. shanah), och mitt prat droppade [som ett fint stilla regn]. [Bilden är hur de som lyssnade vattnades på ett mjukt och fint sätt, se Amos 7:16; 5 Mos 32:2; Höga V 4:11.] [23] De väntade på mig som på regn, de öppnade sin mun på vid gavel som efter sent regn (vårregn). [De sista regnen före spannmålsskörden, som ger näring åt frukten.] [24] Jag log mot dem – de trodde inte det, och de tog emot mitt ansiktes ljus [min favör]. [25] Jag valde väg (hebr. derech) åt dem och satt som huvud (de högsta ledarna – hebr. rosh), jag tronade som en kung (hebr. melech) bland sin armé (trupp), som en som tröstar (hebr. nacham) de sörjande. [Job är en skuggbild av Messias som tröstar de sörjande, se Jes 61:2-3. Även i hans lidande finns likheter, se Jes 50:4; Heb 2:18. I hebreiska ordföljden är nachum det sista ordet. Jesus valde att verka utifrån Kapernaum (Jes 9:1; Matt 4:13), som på hebreiska är Kfar Nachum. Det är samma namn som profeten Nahum. Betydelsen är ”Nahums by” eller mer ordagrant ”tröstens by”!]