1 Moseboken 45:1-28 SKB

[1] Josef kunde inte behärska sig själv framför alla dem som stod hos honom och han ropade: ”Se till att allt tjänstefolk går ut härifrån!” Ingen av hans tjänare var med honom när han gav sig till känna för sina bröder. [2] Han grät högljutt så att egyptierna hörde och faraos hus hörde. [3] Josef sa till sina bröder [på hebreiska]: ”Jag är Josef! Lever min far fortfarande?” Hans bröder kunde inte svara honom, de stod där förskräckta (chockade) framför honom. [4] Josef sa till sina bröder: ”Kom närmare mig”, så de kom nära [så Josef kunde viska till dem utan att egyptierna skulle höra deras konversation]. Då sa han [i låg ton]: ”Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten. [1 Mos 37:25-28] [5] Var inte ledsna och arga på er själva för att ni sålde mig hit. Gud har sänt mig före er för att bevara människors liv. [6] I 2 år har det nu varit hungersnöd i landet, och i ytterligare 5 år ska man varken plöja eller skörda. [7] Gud har sänt mig hit före er för att bevara er och rädda era liv genom en stor befrielse. [8] Ja, det var Gud som skickade hit mig, inte ni [1 Mos 50:19-20; Ps 105:17]. Han har gjort mig till faraos närmaste rådgivare, herre över hans hus, och härskare över hela Egyptens land. [9] Skynda er att gå upp till min far och säg till honom: ’Så säger din son Josef, Gud har gjort mig till herre över hela Egypten, kom ner till mig, dröj inte. [Josefs ord måste ha påmint dem om vad han sagt tidigare, se 1 Mos 37:8.] [10] Du ska bo i landet Goshen och du ska vara nära mig, du och dina söner och dina sonsöner och dina hjordar och dina herdar och allt det du äger. [11] Jag ska försörja dig där, för det är fortfarande 5 år kvar av hungersnöden. Annars blir du fattig, du, ditt hushåll och allt som du har.’ [12] Och se, era ögon ser och min bror Benjamins ögon (ser), att det är min mun som talar till er. [13] Ni ska berätta för min far om all min härlighet i Egypten, och om allt som ni har sett och ni ska skynda er att föra min far hit.” [14] Han kastade sig om halsen på sin bror Benjamin och grät (kramade om honom, se 1 Mos 46:29) och Benjamin grät vid hans hals. [15] Han kysste alla sina bröder och grät med dem. Sedan talade hans bröder med honom. [16] Uppståndelsen hördes i faraos hus och man sa: ”Josefs bröder har kommit!” Det behagade farao väl, liksom hans tjänare. [17] Farao sa till Josef: ”Säg till dina bröder: ’Detta ska ni göra; lasta era djur och gå till Kanaans land, [18] och ta er far och ert hushåll och kom till mig. Jag ska ge er det goda i Egyptens land och ni ska äta det feta i landet.’ [Hes 34:3] [19] Du är också befalld (får uppdraget), gör detta. Ta er vagnar från Egyptens land för era små och för era fruar och för hit er far och kom. [20] Oroa er inte för era tillhörigheter, för det bästa i hela Egyptens land är ert.” [21] Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar i enlighet med faraos befallning, och gav dem proviant för resan. [22] Till alla, varje man, gav han ett ombyte av kläder, men till Benjamin gav han 300 shekel [3,45 kg] silver och fem ombyten av kläder. [23] Till sin far sände han på samma sätt tio åsnor lastade med det goda från Egypten och tio åsneston lastade med säd och bröd och proviant för resan. [24] Så sände han iväg sina bröder och de reste och han sa till dem: ”Se till att ni inte blir oroliga (börjar att skaka, darra) på vägen.” [25] De gick upp, ut ur Egyptens land och kom in i Kanaans land till Jakob, sin far. [26] De berättade för honom och sa: ”Josef lever fortfarande och han är ledare över hela Egyptens land.” Då lamslogs hans hjärta [slutade hans hjärta nästan att slå], för han kunde inte tro dem. [27] De talade (berättade) alla Josefs ord som han hade talat till dem. När han såg vagnarna som Josef hade sänt för att bära honom, blev Jakobs, deras fars, ande förnyad (återupplivad) i honom. [28] Israel sa: ”Det är nog. Josef min son lever fortfarande. Jag vill gå och se honom innan jag dör.”